From Jerusalem to Wittenberg – A Jewish Soul Faces Luther´s Legacy
Från Jerusalem till Wittenberg – En judisk själ möter arvet från Luther
Författare: Chad Yeshayahu Foster
2025, Mosaic Press
Boken kan köpas här.
Vem är Chad Yeshayahu Foster?
Författaren är både rabbinvigd och prästvigd sedan 25 år tillbaka inom Lutheran Church Missouri Synod (LCMS). Han tjänstgör i dag som kyrkoherde (Lead Pastor) inom LCMS i Immanuel Lutheran Church Macomb, Michigan.
Foster skriver om sig själv att det är en sällsynt och ofta ensam väg att vara en rabbinskt skolad jude och präst i en luthersk kyrka. Att ha dessa båda identiteter är att leva med spänning och paradoxer, samt att ofta missförstås. Men det är också att leva med en vision. Min kallelse, skriver han, har inte varit enkel och det är ofta mina lutherska prästkollegor som är mest bittra mot mig.
Att vara jude och lutheran innebär möten med både ett arv av teologiskt ljus och ett arv av förödande skugga. Foster blev rörd av Luthers upptäckt av evangelium – av Gud som rättfärdiggör. Samtidigt när han som jude kommer till Wittenberg och ser judesuggan på kyrkväggen där Luther brukade predika, påminns han om mannen som skrev att synagogor skulle brännas, judiska hem förstöras och att judar skulle fördrivas på samma sätt som man fördriver galna hundar.
Luther är inte antingen eller. Att helgonförklara honom är att tysta de han sårade. Att överse honom är att glömma det frimodiga evangelium han var med på att upptäcka, skriver Foster.
Syfte med boken: Ett försök att finna sanning.
Boken är tillägnad alla de judiska troende på 1500-talet som älskade reformationens anda även om reformationen inte älskade dem tillbaka.
En del av sanningen är sorg. En del är omvändelse. En del är hopp. Men helande växer inte fram i tystnad, skriver Foster. Sanningen är ofta den enda vägen som leder till fred, även om den är smärtsam.
Denna lilla bok på c:a 100 sidor är försedd med samtalsfrågor för smågrupper. Fosters avsikt är att ge helt vanliga församlingsmedlemmar uppgiften att hantera arvet från Luther.
Den värld Luther kom till
Luther föddes inte in i en ”blank historia”. Det är viktigt för Foster att vara historiskt redlig och förstå det giftiga arv av hat mot judar som Luther föddes in i och levde med – ett arv som han senare intensifierade.
Judar på Luthers tid levde i politisk osäkerhet. De kunde fördrivas när som helst – och blev det också ofta. Teologin var ersättningsteologisk: Kyrkan hade ersatt Israel som Guds folk. Judarna ansågs inte ha någon kontinuitet med israeliterna i den hebreiska Bibeln. Guds löften var överförda till den hednakristna kyrkan. Judar fick ofta redan på medeltiden bära gula märken på kläderna. I samhället Luther föddes in i var det allmänt kristet att mena:
- Judar är korrupta i religionen
- Judar är skadliga för ett kristet samhälle
- Judar är obotfärdiga på grund av sin stolthet
Mitt i detta fientliga klimat väcktes det under renässansen en nyfikenhet på hebreiska och bl.a. Johann Reuchlin såg värdet i hebreiska och i Talmud. Luther uppskattade Reuchlin och erkände att judiska lärde kunde bidra i kristen exeges av Bibeln.
Den tidige Luther och judarna
I bokens kapitel om den tidige Luther, påpekar författaren att man ofta framställer den unge Luther som i stort sett tolerant eller positiv till det judiska folket, Detta framhålls som ett bevis för en tid under vilken Luther ärade judisk värdighet och sökte fredlig samexistens. Det stämmer inte, menar Foster.
Hur ska boken som Luther skrev 1523, Att Jesus Kristus var född jude, förstås? Det är korrekt att Luther i sin bok från 1523 erkänner att kristna har behandlat judar illa och att han hoppas att de ska omvända sig när de hör ett klart reformatoriskt evangelium.
Men hoppet Luther ger det judiska folket, är ett hopp med villkor. Luthers vänlighet var ett strategiskt hopp om att kristet uppförande skulle resultera i judisk omvändelse. Han önskade inte tolerera det judiska folket för att tolerera dem, men hans tolerans var ett medel till ett mål. Han hade ingen plats för att Gud har ett förbund med det judiska folket – och han för ingen teologisk dialog. Luther hade inte någon särskild meningsfull kontakt med judar. Han nämnde dem ändå väldigt ofta. Hans bild av judar var en teologisk tankeskapelse. Luther går aldrig in i judarnas egen självförståelse, bara med ett hopp om att judiska traditioner ska upphöra.
Tankeskapelser utan närhet kan fort leda till besvikelse och hat. Hans kärlek till det judiska folket var villkorad från början – och kärleken upphörde när villkoren inte uppfylldes.
Kärlek som dunstar bort av att människor inte omvänder sig, är aldrig en kristen kärlek. Judar som inte trodde på Jesus var i Luthers förståelse inte ”onådda”. De var envisa, högfärdiga och förhärdade.
Jesus åt med fariséer, förlät de otacksamma och grät över Jerusalem. Luther, däremot, såg inget sätt på vilket judar, utan att deras judiska identitet gick förlorad och utan att de gick upp i kyrkan, kunde leva som judar tack vare Guds förbund med dem. Redan 1527–28 när det inte kom några massomvändelserna, började han frustreras, och se på judarna som trotsiga.
Från besvikelse till hatskrifter
Skillnaden mellan boken Att Jesus Kristus föddes som jude (1523) och Om judarna och deras lögner (1543) är enligt Foster lika häpnadsväckande som tragisk. 1543 skriver Luther bl.a.: ”De är ett snett horande folk d.v.s. de är inte Guds folk … fulla av djävulens avföring … som de vaggar i som svin.”
Foster analyserar detta som Luthers väg från strategisk tolerans till teologisk fiendskap.
För Luther var det judiska folket alltid och redan från början ett medel och aldrig ett mysterium.
I ett försök på att behålla reformationens teologiska integritet hävdas det ofta, särskilt inom vissa lutherska kretsar, att Luthers fiendskap mot judar var bara läromässig och begränsad till teologiskt motstånd mot judendom. Men sådana förklaringar ser, enligt Foster, bort från helheten, språket och konsekvenserna av hans senare skrifter. Luthers senare texter reflekterar inte bara teologisk kritik, men däremot rasbaserad misstänksamhet, moraliskt förakt och dehumaniserande retorik. Luthers formuleringar är inte bara anti-judaistiska avvisningar av falsk lära inom den judiska religionen: de är genomgående antisemitiska.
Ett exempel på detta från boken Vom Shem Hamphoras (1543): ”Judarna är djävulens folk .. vars andedräkt stinker av svavel och vars ögon glänser av ondska.” Enligt Luther hade inte judarna inte bara fel lära de var orättfärdiga i sitt blod. De bar på ontologisk skuld. Detta är antisemitism.
Samme Luther som befriade Europa från rädslan i avlatsgåvorna, kallade fram rädslan hos det judiska folket.
Hantering av arvet från Luther
Luthersk ortodoxi tog vara på alla Luthers skrifter. De antisemitiska dragen blev ofta tillsidosatta, men heller inte utmanade. Johann Andreas Eisenmenger skrev år 1699 boken Entdecktes Judenthum där han kallar det judiska folket genomkorrupt, bedrägliga och farliga – ett hot mot den kristna världen. Luthers bok Om judarna och deras lögner trycktes upp på 16- och 1700-talen. Kopior med utdrag från Om judarna och deras lögner delades ut på Kristallnatten 10 november 1938, för att rättfärdiga de anti-judiska handlingarna.
Foster betonar att det är viktigt att bekänna detta. Luthersk korsteologi gör att vi måste se på synden även i vår egen tradition och kalla den det den är.
Många lutherska kyrkor har tagit avstånd från flera av Luthers skrifter – men – skriver Foster – omvändelse måste vara en teologisk reformation som ändrar predikan, undervisning och liturgi. Annars är inte omvändelsen genuin.
I sin bok har Foster också tagit med sin egen kyrkas (LCMS) uttalande om dessa saker från 1983. Trots dess goda sidor karakteriserar Foster uttalandet från LCMS som svagt. Det räcker inte att säga att Luther kom med ”omåttliga påståenden” när han uppmanade till att judiska hem skulle brännas, avskaffa fri färd på vägarna för judar och att unga judar skulle sättas i tvångsarbete. Uttalandet som LCMS gjorde, ger ett intryck av att det är LCMS om är offret som har lidit skada, och dessutom håller LCMS fast vid en supersessionism (ersättningsteologi): Judar ska helst sluta att vara judar. Foster säger att uttalandet LCMS har gjort låter ”det teologiska rotsystemet som orsakat antisemitismen stort sett få vara intakt”.
Vägen framöver
Foster skriver: Luthers fel var inte bara vad han till slut sa, men vad han förväntade i början. Kärlek som är taktik är inte kärlek.
Foster skriver vidare: Att förkunna Jesus som Messias kan inte betyda att man ska förneka en fortsatt förbundstrofasthet mot det judiska folket, så som Guds eget Ord håller fast. En teologi som bryter Guds löften som han svor till Abraham, Isak och Jakob är inte trofast teologi. Det är falskhet.
Foster påpekar dessutom att luthersk teologi å ena sidan och å andra sidan standardjudisk teologi, har en hel del likheter och beröringspunkter – vilket kanske inte borde överraska eftersom bägge öser ur samma källa: Guds Ord i den hebreiska Bibeln.
Recensentens bedömning
Det är helt tydligt att Chad Yeshayahu Foster har brottats existentiellt med frågorna runt hur Luther ska hanteras. Hur får man ihop att samme man som predikade nåden så tydligt, också förbannade folket som Kristus själv tillhörde?
Många lutheraner – också i Skandinavien – har försökt att ”förstå” Luthers besvikelse, på ett sådant sätt att man på något sätt tänker och säger att ”när folk inte omvänder sig till Jesus som förväntat, så får man bli arg och önska att bränna deras hus”. Men håller ett sådant resonemang?
Jesus hamnade också i en liknande situation då han inte togs emot: ”När lärjungarna Jakob och Johannes såg det [dvs de blev besvikna], sade de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem?” Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem.” (Luk 9:54-55)
Aposteln Paulus stenades av sina judiska landsmän på grund av sitt vittnesbörd om tron på Jesus som Messias (Apg 14:19). Ändå var Paulus villig att själv gå förlorad om det kunde bidra till hans judiska landsmäns frälsning (Rom 9:1–3).
Recensenten delar Fosters bedömning av att när en besvikelse leder till hat, hets mot folkgrupp och upprepade uppmaningar till grovt våld, så har det från början varit något verkligen osunt i de förväntningarna som inte infriades.
Foster hänvisar till luthersk korsteologi för att betona att det behövs omvändelse i denna fråga. Vem andra än de som i dag kallar sig lutheraner skulle bära ansvaret för att göra upp med de mörka sidorna av arvet från Luther? Som lutheraner kan vi inte förvänta att vare sig katoliker eller pingstvänner skulle ta detta ansvar.
Om vi som lutheraner inte gör grundligt upp med Luthers stora mörka sidor, hur ska då hans ljusa sidor om rättfärdiggörelse av nåd förbli trovärdiga?
Det är svårt att kalla boken ”trevlig”, men den är dessvärre nödvändig och rekommenderas varmt till alla – särskilt de som är medlemmar i ett lutherskt samfund.
0 kommentarer