Artikeln från 1894 publiceras som en del av 150-årsjubileet för svensk israelsmission och är hämtad från ett tal av sir J. Kennaway vid Londonersällskapets sista årsfest, efter Miss.bl. för Israel.
Arbetet bland Israel betraktar vi som en plikt, vilken är oss alldeles särskilt av vår Frälsare anbefalld i hans avskedsord till sina lärjungar, då han bjuder dem att gå ut i hela världen, begynnande med Jerusalem. Och är det vår plikt, då är vi också skyldiga att fullgöra den. Vi står i skuld till Israel för de stora välsignelser, vilka genom dem såsom Guds utvalda folk tillflödat världen. De har varit den kanal, varigenom Guds nåd i så många århundranden har banat sig väg till oss. Vi står också i skuld hos dem för den grymma behandling, de under tidigare århundranden lidit av de namnkristna. Det var i känslan härav, som detta sällskap kom till stånd. Det är samma känsla, som alltfort driver oss till vår verksamhet.
Antagligen finns omkring 8 miljoner judar utspridda i världen. Vi finner dem i mycket olika levnadsförhållanden, från den största rikedom till den yttersta fattigdom. Oerhörda rikedomar och därav följande makt, herravälde över börsen och pressen, outtömliga skattkamrar för nationerna å den ena sidan och å den andra stora massor, nedsjunkna i okunnighet, fattigdom och elände.
Inte blott i Ryssland är det så, utan också i England träffar missionärerna på samma förhållande. D:r Chaplin skriver, att han funnit några judiska familjer i London i en ställning, som inte kan beskrivas. De bor i mörka källare, fulla av fukt, utan sängplatser och har blott ett enda bröd till gemensam föda för dagen.
Vad judarna lidit i Argentina är förskräckligt. De skulle slå sig ner där, som vi vet, men kunde omöjligt finna sig vid förhållandena och återkom i ett förfärligt tillstånd av nöd och elände.
Vi har läst om ryska regeringens grymheter mot judarna. I Tyskland gör sig också gällande en starkt antisemitisk rörelse i flera städer, som lett till hård behandling av judarna. Under sådana förhållanden har de blott en enda önskan – att lämna landet. Och då vände de sina blickar helt naturligt mot Palestina, men sannolikt under påtryckning från Petersburg nekar den turkiska regeringen dem tillträde till sitt land. Några judar har köpt stora landområden till uppbrukning, men de kan inte från en turkiska regeringen få nödig bekräftelse på köpet.
Vi erkänner, att det är vår plikt att söka nå judarna med evangelium, eftersom vi står i skuld till dem. Världen börjar att få upp ögonen för hednamissionens värde och berättigande, men den ser ännu inte vänligt på israelmissionen. Oftast sägs det: Varför slösas så mycket pengar på denna sak? Vad har du för vinst därav? Men vi bekänner, att vi börjat denna mission utan att tänka på frukterna, dem lämnar vi åt Gud. Framgång eller inte framgång, vi är likväl förpliktade att fortsätta. I sin bok om det heliga missionsarbetet protesterar d:r Pearson mycket starkt emot den oseden att bedöma en missions framgång efter antalet omvända. Frågan är inte: Hur många är omvända? Utan istället: Hur långt har vi åtlytt befallningen att förkunna evangelium? Nutidens stora fara är begäret att räkna allt även på det andliga området, så tänker man, att flertalet alltid vittnar om stor välsignelse i arbetet, att det har makten och rätten på sin sida. D:r Pearson säger: Ett vanvettigt företag. Att räkna folket har blivit en av missionens största synder. Liksom i Davids dagar leder detta blott till hungersnöd, pest och nederlag. Vi känner, att israelmissionen är en sak, som ligger mycket nära Guds hjärta, och vi tackar honom därför, att han driver oss att gå fram i densamma, och vi tror, att han skall välsigna oss.
Förvissade är vi därom, att han har gett judarna en stor plats i sin plan för världens pånyttfödelse, och vi arbetar med honom för utförandet av denna plan, för vinnandet av detta härliga mål. Han har inte bortstött sitt folk! Bort det! Han längtar att på nytt få upptaga det i sin gemenskap, och han ska rikligen välsigna dem som vill medverka härtill.