Jesus och de judiska festerna – Israels högtider som guide till Nya Testamentet

Författare: Jan Holm Mortensen

Förlag: BV-förlag 2025

Originalets titel: Jesus og de jødiske fester – Israels festkalender som guide til Det Nye Testamente; Forlagsgruppen Lohse 2018

288 sidor

Boken kan köpas här.

Om bokens författare

Jan Holm Mortensen har varit präst i Danska kyrkan i Jerusalem (1999–2004) och i Immanuelskyrkan, Tel Aviv (2004–2009) som Källan har varit med om att stödja i över tio år. Numera är Jan Mortensen präst i Kristkirken i Kolding inom Danska kyrkan (Folkekirken).

Jan Mortensen bodde alltså sammanhängande tio år i Israel och det är så boken blev till:  Han levde i Israel med både ett traditionellt danskt kyrkoår och med en judisk kalender i vardag och fest i samhället för övrigt. Han fick då många frågor från vetgiriga danska volontärer och många intryck från samarbete med messianska judar. Detta resulterade i många föredrag och efterhand fick han studieledigt från sin prästtjänst i Danmark för att samla materialet till en bok som kom ut på danska 2018. Den svenska översättningen kom på BV-förlag 2025.

Bokens syfte och metod

Författaren anger själv syftet med boken så här:

Syftet med boken är att belysa de judiska festerna så som de firades på Jesu tid, och på så sätt fånga upp några betydelsefulla samband i Nya testamentet som vi inte utan vidare förstår med nästan 2000 års distans. Israels festkalender är en betydelsefull och viktig kontext för Nya testamentets frälsningshistoriska händelser – och utgör därmed också kontexten för det kyrkoår som har varit en bärande struktur för förmedling av det kristna budskapet genom historien. (s.7)

Jan Mortensen säger att han tar oss med på ”en vandring i festkalenderns landskap på ganska snirkliga stigar”. Han vill förmedla en bild av landskapet längs vägen och inte bara komma med slutsatser. Ibland är slutsatserna dessutom så osäkra – på grund av att de historiska källorna vi har tillgång till inte ger oss svar på allt vi undrar – och då är han noga med att uttrycka sig försiktigt och avvaktande.

Författaren avgränsar vad han inte påstår sig att göra: som att han inte hävdar att göra någon fullständig genomgång av till exempel påskens och pingstens teologiska innehåll. Boken är heller ingen allmän introduktion till kristendomens judiska rötter. Boken är menad att vara en sorts introduktion av kyrkoårets judiska rötter, men utan att vara en genomgång av kyrkoårets utveckling. Så långt är det lätt att följa Jan Mortensen i hans avgränsningar. Boken kunde blivit ohanterligt lång annars.

Bokens undertitel – Israels festkalender som guide till Nya testamentet – anger en annan avgränsning som får sitt uttryck i att purim-festen (Esters bok) inte får vara med i boken om Israels festkalender, trots att den är biblisk. Det motiveras med purim-festen inte omtalas i Nya testamentet. Då ställer jag mig frågan: Är inte en sådan biblisk fest också en del av ”det judiska landskapet” och en del av det livet Jesus levde i Nasaret och på hans senare vandringar? Vilka perspektiv väljer Jan Mortensen att bortse från genom denna avgränsning?

Översikt innehåll i boken

Boken har – förutom några inledningskapitel om bl.a. uppbyggnad av kalendern hos Israels grannar och hos Israels folk och en avslutande sammanfattning om ”Jesus och de judiska festerna” – följande kapitel:

• Sabbaten
• Påsken
• Pingsten
• Lövhyddefesten
• Hornblåsardagen
• Den stora försoningsdagen
• Chanukka – Återinvigningsfesten

Vart och ett av dessa kapitel om högtiderna, följer samma struktur:

• En kort referens till hur högtiden firas av judar i Israel i dag (i en situation utan tempel). Det skiner genom att mycket av detta är självupplevt från författarens tid i Israel.
• En översikt över vad Gamla testamentet berättar om festen.
• En översikt över hur festen firades på Andra templets tid (dvs. inklusive Jesus tid och den tid då det mesta av Nya testamentet skrevs).
• En översikt över vad Nya testamentet berättar om hur Jesus firade festen.
• En betraktelse över Kyrkan, kyrkoåret och den fest varje enskilt kapitel handlar om.

Dessutom är boken försedd med

• Översikt över och förklaring på förkortningar på antika verk som refereras i boken.
• Ordförklaringar till hebreiska uttryck och facktermer.
• Beskrivning av antika personer och verk.
• Litteraturförteckning över antika verk
• Litteraturförteckning av moderna verk
• Översikt över illustrationer i boken
• Register över använda bibelställen och andra skrifter det refereras till.
• Översiktskartor över Jerusalem vid tiden för Jesus vuxna liv.

Bokens förtjänster

Bokens tänkta läsare är kristna som lever i ett skandinaviskt kyrkoliv och kyrkoår, men som inte känner till så mycket om Israels festkalender. Jan Mortensen är noga med att förklara allt sådant som en vanlig skandinavisk kyrkokristen inte kan förväntas känna till – och han är utomordentligt pedagogisk.

Jag som recensent har själv tjänstgjort i Israel i sex år – och under den perioden lett åtskilliga gudstjänster i den samma Immanuelkyrkan där Jan Mortensen var präst några år innan min ankomst. Ändå måste jag säga att jag lärde mig en hel del nytt av att läsa boken. Jan Mortensen har gjort en gedigen insats för att läsa upp sig på Bibel, Mishna, Talmud, en rad kyrkofäder förutom en hel del modern forskningslitteratur och andra avhandlingar, men insatsen för att presentera allt detta på ett lättfattligt och pedagogiskt sätt är antagligen ännu större. Boken kan fungera som en bra översikt/källa inför förberedelser till predikningar, undervisning på söndagsskola, ungdomsgrupper osv.

Det största bidraget i boken består av att författaren klarar att teckna upp – på ett övertygande sätt – hur de olika festerna firades på Andra templets tid. Det är nämligen så att den som ”bara” läser Gamla och Nya testamentet går miste om en hel del ”kontext” som skulle kunna göra ”kryptiska verser” förståeliga. Om man däremot läser upp sig på hur festerna som Gud befaller Israel att fira i Gamla testamentet, firades på Andra templets tid, så kan det upplevas som att få tag i ”pusselbiten som saknades”.

Ett exempel på detta är pingst-festen. I Gamla testamentet omtalas pingsten som en skördefest. Ingen frälsningshistorisk händelse kopplas till pingsten i Gamla testamentet. Men i Jubileerboken från andra århundradet f.Kr. görs just det – tillsammans med Dödahavsrullarna och Mishna. De kopplar pingst till händelsen vid Sinai berg då Gud ger Israels folk Torah. Vet man om denna ”kontext” från Andra templets tid, så förstår man helt plötsligt varför de samma ”ljud- och ljuseffekterna” omtalas både i pingsten som firas i Apostlagärningarna 2 (v. 1–6) och då Gud steg ned på Sinai (2 Mos 19–20).

Avsaknaden av kunskap om att texten om pingstdagen i Apostlagärningarna ska läsas i ljuset av vad som hände på Sinai berg i 2Mos 19–20 (förutom också 3 Mos 23:16-22), är antagligen ett viktigt skäl till att många skandinaviska kyrkokristna upplever att pingstens budskap ”är lite otydligt”. Jan Mortensens bok är mycket behjälplig att råd bot på denna sorts ”otydligheter”.

En annan stor förtjänst med kapitlet om pingst i denna bok är att när väl sammanhanget mellan vad Bibeln säger om pingst i GT och NT läst i ljus av hur pingst firades på Andra templets tid, är att det kan föra till goda samtal mellan t.ex. pingstvänner och lutheraner eller mellan karismatiska lutheraner och traditionella lutheraner. Mycket av det man teologiskt är oense om, bygger med stor sannolikhet på att det för alla dessa grupperna saknas en viktig nyckel i förståelsen av vad pingst i biblisk mening är. Sådana samtal på bakgrund av ett förnyat bibelstudium kan med stor sannolikhet leda till större förståelse och mindre spänningar mellan dessa grupper, och i bästa fall till och med till enighet runt pingstens olika teman.

Inte alla historiska händelser och liturgiska led låter sig förklaras och harmonieras utifrån de historiska källor vi har tillgång till nu. Tiger källorna måste vi också tiga – eller åtminstone vara tydliga på att vi gissar och spekulerar. Till exempel i frågor som rör kronologin i Jesu lidandeshistoria är Jan Mortensen skicklig på att redogöra för möjliga lösningar och deras styrkor och svagheter – och så låter han läsaren bedöma själv.

För den som vill gräva djupare och ta reda på mer – förhoppningsvis blir det fler och fler församlingar som förväntar att predikanten har grundliga kunskaper om bibeltexterna och deras kontext – så är en tätskriven litteraturlista på nästan sex sidor en av bokens större förtjänster.

Invändningar till sidor vid boken

När man som kristen kommer till Israel för att bo tillsammans med det judiska folket och särskilt när man möter jesustroende judar, så uppstår det i regel en dynamik. Traditionell kyrklig kristendom – och särskilt den lutherska varianten – har en lång historia med att antingen ”ta avstånd från allt judiskt” eller åtminstone ”låtsas som att Bibeln är mindre judisk än den är”. Ska då en judisk jesustroende fortsätta att leva som jude eller ta avstånd från allt judiskt – i den judiska festkalendern? Eller något däremellan? Och på vilket sätt ska en traditionell skandinavisk-lutheran fira fester i den judiska festkalendern? En sak är hur det görs medan man är i Israel, men på vilket sätt kan upptäckten av den judiska dimensionen i tron få prägla vardag och fest också efter att man har åkt hem igen?

Här upplever jag at Jan Mortensen blir otydlig och ofta undviker han att sätta ord på frågorna som ligger under ytan i hans egna formuleringar. I denna recension är det plats att ta med några exempel.

Upphör Israel att vara en nation på grund av det nya förbundet?

Ett exempel från kapitlet om sabbaten:

Å andra sidan var sabbaten ett förbundstecken som skulle utmärka Israels folk som Guds egendomsfolk genom Sinaiförbundet, men det gamla förbundet är förbi. I och med Jesus har det nya förbundet kommit. Det nya förbundet utmärker också det nya förbundets folk, men inte längre som en fysisk nation, åtskild från andra nationer genom särskilda samhälleliga och rituella lagar. Denna åtskillnad har brutits ned genom Jesu död och uppståndelse: (s.46)

Han citerar därefter Ef 2:13-18 som belägg för det ovan citerade resonemanget. Det bibelavsnittet talar om försoning mellan judar och hedningar genom Jesus. Men påstår bibelavsnittet från Ef 2 att Israel som nation inte längre är relevant för den delen av Guds frälsningshistoria som fortfarande återstår? Ett exempel: Om en man och en kvinna i et äktenskap har många konflikter och de sedan försonas och lever harmoniskt tillsammans, så innebär ju inte den försoningen att mannen inte längre skulle vara man och kvinnan inte längre kvinna. Varför skulle då en försoningstext om försoning och gemenskap mellan judar och hedningar tolkas som att aspekten med Israel som fysisk nation skulle vara irrelevant i det nya förbundet?

Och om vi läser de två verserna precis innan avsnittet Jan Mortensen väljer att citera, nämligen Ef 2:11-12, så ser vi att Paulus riktar sig uttryckligen till en del av församlingsgemenskapen, nämligen de som inte är judar:

Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som görs på kroppen av människohand. På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen. (Ef 2:11-12)

Även om församlingen i Efesos bestod av både judar och icke-judar som var försonade i Jesus på grund av Jesu död på korset, så menar Paulus uppenbart att distinktionen mellan jesustroende jude och jesustroende hedning är tillräckligt viktig till att han påminner om den.

Om den teologiska betydelsen av det fysiska folket Israel skulle försvinna på grund av det nya förbundet, varför skulle då aposteln Paulus ca 20 år efter att han blev missionär för Jesus och det nya förbundet hävda att han delade hoppet som ”våra tolv stammar hoppas få se uppfyllt” (Apg 26:7 SFB). Varför säger Paulus att det är ”Israels hopp” som gör att han är fånge (Apg 28:20 SFB)? Om nu det nya förbundet skulle avskaffa den teologiska betydelsen av det fysiska folket Israel, varför säger då Jesus till sina apostlar vid påskmåltiden just efter att han instiftat nattvarden, det nya förbundet: ”Ni ska äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska sitta på troner och döma Israels tolv stammar.” (Luk 22:30 SFB, jmf också Matt 19:28)?

”Uppfylld” – vad menar vi med begreppet?

Jan Mortensen använder begreppet ”uppfylld” ofta, som t.ex:

• Sabbaten uppfylld i Jesus Messias (s.44).
• Sabbaten är uppfylld i och med Jesus (s.45).
• Det råder inget tvivel om att Nya testamentet ser påsken som uppfylld och fullbordad genom Jesu död och uppståndelse (s.88).
• I och med det nya förbundet är påsk och pingst slutligen uppfyllda… (s.229).
• Påsken och pingsten är slutligen uppfyllda (s.244).

Men vad menas med ”uppfylld”? Begreppet kan betyda minst två olika saker:

1. Betyder ”uppfylld” att eftersom det kommit in något nytt, så avskaffas det som gällde tidigare?
2. Eller betyder ”uppfylld” att intentionen som redan tidigare uttalats, behålls, men att det i och med uppfyllelsen blir möjligt att förverkliga den tidigare uttalade intentionen?

Jan Mortensen låter innehållsbestämmandet av begreppet ”uppfylla” får hänga utan att dryfta saken, samtidigt som intrycket jag får av att läsa hans bok är att hans sätt att använda ”uppfylld” ligger närmast betydelse nr 1 ovan.

Följande bibelavsnitt kan tjäna som exempel – av flera möjliga – på att betydelse nr 2 av ”uppfylld” ska läggas till grund för att förstå Jesu budskap och gärning:

• Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen/Torah eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla (Matt 5:17 SFB).
• Upphäver vi då lagen/Torah genom tron? Verkligen inte! Vi upprätthåller lagen/Torah. (Rom 3:31 SFB) … Det som var omöjligt för lagen/Torah, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer (Rom 8:3a SFB).

”Skugga” eller ”bara skugga”?

Jan Mortensen använder flera gånger begreppet ”skugga”:

• Skuggan hade bytts mot själva saken. Många judekristna fortsatte dock utan tvekan att fira påsk tillsammans med sina landsmän… (s.130).
• Det tempel som återinvigdes år 165 f.Kr är med andra ord bara en skugga av honom som judarna såg framför sina ögon den dagen i Salomos tempelhall (s.237).
• Sinaiförbundet är i sig själv endast en bild för och en skugga av ett nytt och bättre förbund, som ska föra med sig Guds rike, förlossningen (s.241).

Jan Mortensen har hämtat begreppet ”skugga” från Nya testamentet:

• Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus. (Kol 2:17 SFB)
• De gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av den himmelska helgedomen… (Heb 8:5) SFB
• Lagen ger en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt (Hebr 10:1 SFB). Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt (Bibel 2000).

En skugga kan uppfattas från minst två synvinklar:

1. ”En skugga” som ett tecken på hopp och en realistisk förväntan på något ännu bättre
2. ”Bara en skugga”, dvs ”skugga” markerar mindre värdefullt eller något som inte egentligen existerar.

I den grekiska grundtexten står substantivet ”skugga” för sig självt, medan i Heb 10:1 har Bibel 2000 valt att översätta ”bara en skugga” (trots att ordet ”bara” inte finns i grundtexten), för att markera förståelse nr 2 ovan. Flera moderna skandinaviska översättningar har gjort det samma i Kol 2:17 och lagt till ordet ”bara”, så att de i stället för att översätta ”skugga” så översätter de med ”bara skugga”.

Bedömningen av ”en judisk fest i det nya förbundets ljus” blir olika beroende på om man lägger förståelse nr 1 eller nr 2 av ”skugga” till grund:

1. De fester som Gud har befallt Israel att fira, säger något viktigt om vad Gud har gjort. De är en skugga och en bild på vad Gud fortsätter att göra – också efter att Jesus Messias har dött och uppstått. Skuggan pekar ju på Jesus!
2. De fester som Gud befallde Israel att fira, var inte mer än en skugga av vad som skulle komma och därför har skuggan spelat ut sin roll. Skuggan kan få oss att missförstå saken, så därför är skuggan numera utbytt mot själva saken!

Jag karikerar medvetet två ytterpositioner av ”skuggförståelse”, väl vetande att mycket i Jan Mortensens bok tyder på att han skulle placera sig någonstans mitt emellan ytterpositionerna.

Kontrast- ersättnings- eller kontinuitetsmodell?

Jan Mortensens bok är ett bra exempel på att den grundläggande modellen vi väljer att förstå relationen mellan GT och NT utifrån, präglar hur vi väljer att tolka många enskilda verser. Ett annat exempel på det samma, är hur bibelöversättare har en modell ”inne i sig” som gör att det tänker att om det står ”skugga” i grundtexten så kan man översätta det med ”bara skugga”.

Gunnar Haaland som numera är professor på NLA Høgskolen i Oslo skrev en artikelserie på fyra artiklar 2011 om landlöftena i Bibeln. I frågan om ”landlöftena i det nya förbundets ljus” stöter man på precis samma frågeställningar om relationen mellan GT och NT som vi har sett i Jan Mortensens bok om Israels fester. Därför vill jag – inspirerad av Gunnar Haalands artikelserie – kort förklara vilka konsekvenser en kontinuitetsmodell, en kontrasmodell och en ersättningsmodell får:

Gunnar Haaland: Bibelens landløfter del 1

Gunnar Haaland: Bibelens landløfter del 2

Gunnar Haaland: Bibelens landløfter del 3

Gunnar Haaland: Bibelens landløfter del 4

Om vi närmar oss Bibeln med en ersättningsmodell ”inne i oss”, så tänker vi att Kyrkan i det nya förbundets tid ersätter Israel som Guds folk. Det är inget fel på GT (när det tolkas rätt), och judendomen var bra i sin tid, men nu är den tiden förbi. Israel som fysiskt folk har ingen funktion längre i Guds plan.

Kontrastmodellen liknar på många sätt ersättningsmodellen. Om vi närmar oss Bibeln med en kontrastmodell ”inne i oss”, så tänker vi inte lika mycket ”förr och nu” som i ersättningsmodellen, men mer att enligt kontrastmodellen är GT och judendomen dålig. Många andakter om diskussionerna mellan Jesus och fariséerna använder en kontrastmodell: Fariséerna (judarna) blir till symbolen på allt som är dåligt och självrättfärdigt, trots att Jesus faktiskt var mera överens teologiskt med fariséerna än med sadducéerna, och trots att Paulus ca 20 år efter att han blev en missionär för Jesus kallade sig själv för en farisé (Apg 23:6).

Om vi närmar oss Bibeln – inklusive ämnet om Israels fester – utifrån en kontinuitetsmodell, så utgår vi från att samme Gud har en genomtänkt plan för att uppenbara sig genom hela frälsningshistorien, ända fram till fulländelsen. I denna pågående process, så kom Jesus inte med en ny lära, men med en ny tidsepok innanför Guds pågående process. Den processen pågår ända tills Jesus ”överlämnar riket åt Gud Fadern sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft” (1 Kor 15:24 SFB). En kontinuitetsmodell betonar målet, Guds mål: Inget är färdigt uppfyllt förrän Gud har genomfört hela sin plan.

Jag själv växte upp med en kombination av ersättningsmodell och kontrastmodell ”inne i mig”. Numera närmar jag mig Bibeln och Guds frälsningshistoria på nästan alla punkter utifrån en kontinuitetsmodell. Mitt uppehåll sex år i Israel och mitt möte med judar – både jesustroende och icke-jesustroende – bidrog i hög grad till att jag landade på att kontinuitetsmodellen förklarar Bibelns texter bättre.

Efter att ha läst Jan Mortensens bok om ”Jesus och de judiska festerna” sitter jag med ett intryck av att hans möte med det judiska folkets fester har gjort intryck på honom. Han uppskattar många judiska traditioner på ett sätt som många skandinaviska kristna (ännu) inte gör. Och ändå: På ett mera grundläggande plan har han behållit väldigt många av dragen från ersättnings- och kontrastmodellerna som är så vanliga i skandinavisk kristendom. Att vara oense om vilken grundläggande modell som fungerar bäst för att förstå förhållandet mellan GT, NT och det judiska folket, kan vara stimulerande. Det har varit fint för mig att läsa Jan Mortensens bok för att testa om min övergång från ersättnings- och kontrastmodellerna till kontinuitetsmodellen var välmotiverad.

Men det hade gjort boken avsevärt mycket bättre om Jan Mortensen hade tematiserat och förklarat mera om vilka tolkningsval han har gjort i varje avsnitt om ”den specifika judiska festen i det nya förbundets ljus”.

Språk och korrektur

Boken är genomarbetad. Ett par korrekturfel har jag sett när hebreiska ord återges med latinska bokstäver: Benbitarna på sedertallriken ska skrivas Zro´a (inte Tz´roa; s.97 och ”skottet” ska skrivas Tsemach (inte Semak; s. 219).

Det märks också att boken är översatt från danska. Ett exempel är att Chanucka-festen i boken skriv med dubbelt k – Chanukka. På svenska skriver man inte två k-n efter varandra. Ett annat exempel: På danska använder man kommatecken mycket flitigare än på svenska. Den svenska översättningen har gått ett stycke från dansk ”kommatecken-nivå”, men antallet kommatecken upplever jag fortfarande som mer än vad som behövs på svenska.

Recensentens bedömning

Jag väljer att dela upp min bedömning av boken i två delar: Det som handlar om historisk översikt om vad som står om festerna i GT, hur de firades på Andra templets tid och hur detta kastar ljus över hur Jesus och apostlarna firade festerna, det får toppbetyg. Jan Mortensen är noga med att analysera olika tolkningsalternativ, förklara varför han väljer det ena framför det andra och när tolkningen är oviss avstår han visligen från att dra någon slutsats.

I de avsnitt som handlar om hur den hednakristna kyrkan har hanterat Israels fester och hur man som modern skandinavisk lutheran ska se på Israels fester i det nya förbundets ljus, så håller jag på flera punkter inte med om de slutsatser Jan Mortensen drar angående kyrkoåret och hur skandinaviska kristna bör relatera till Israels fester. Men långt viktigare är det att i dessa avsnitt redogör Jan Mortensen i långt mindre grad för olika tolkningsalternativ, förklarar mindre varför han väljer det ena framför det andra och trots att tolkningen ibland kan vara oviss, så avstår han inte alltid från att välja.