Av Andreas Johansson
Det har funnits judar som tror på Jesus under hela kyrkohistorien, ända från då Petrus, Paulus och apostlarna levde och helt till våra dagar. Men det var en period de inte var särskilt många.
Därför kan man med rätta också tala om pionjärer bland de jesustroende judarna. En av dem är Joseph Frey.
Joseph, som då hette Joseph Samuel Levi föddes 21 sept 1771 i Franken (del av Bayern). Hans far, Samuel Levi var en respekterad och hängiven rabbin. Joseph och hans fyra bröder fick sin undervisning av en privatlärare under veckorna i strikt talmudisk tradition. Som sexåring kunde Joseph läsa alla de fem Moseböckerna på hebreiska.
Josephs morbror hade blivit en efterföljare av Jesus, varför Josephs mamma var tydlig motståndare mot allt vad som kallas kristendom och såg noga efter att hennes söner inte skulle exponeras för den religionen.
Pojkarna i byn kunde ropa efter Joseph och hans bröder: ”Låt dem vara ensamma, de kommer säkert att bli kristna så som deras morbror blev.” Joseph Levi berättar att om en jude blev kristen så räknade det som värre enn de värsta kriminella handlingar. Sådana personer kallades för meshummad, ett ord som kommer från roten för att ”förstöra” och så omtalades dessa avfallna personers namn med tillägget Yimach shmo vezichro, dvs må hans namn och minne utplånas.
Som 18-åring åkte Joseph Levi till Hesse för att vara privatlärare för sex barn, en position han hade i tre år medan han själv studerade till chazzan (kantor i synagogan) och shochet (slaktare enligt judisk lag).
Senare, år 1793, var Joseph Levi på väg till ett uppdrag som privatlärare i norra Tyskland. Under resans lopp träffade han en kristen man som berättade för honom om det nya förbundet enligt profeten Jeremia 31. Detta hade Joseph Levi aldrig hört om förr. För första gången tänkte Joseph tanken på att bli kristen – en helt ovan tanke för en som hittills hade ansett kristendommen vara avskyvärd.
Joseph Levi fick inte den privatlärartjänsten han hade rest för att få, och blev besviken. Medan han reste vidare träffade han den samme kristne mannen som talat med honom om det nya förbundet i Jeremia 31, och som uppmanade honom att lita på Israels Gud.
I fem år var Joseph Levi en sökare. Han ansågs inte vara tillräckligt mycket jude för att höra till hos dem och inte tillräckligt kristen för att höra till hos dem. För att lära sig ett nytt yrke behövde han plats som lärling, men för att vara lärling ville de kristna arbetsgivarna att han skulle döpas först, medan prästerna inte ville döpa förrän han hade ett yrke. Ett klassiskt catch-22-problem.
8 maj 1798 döptes Joseph Levi. På den tiden var det vanligt i Tyskland att den som döptes fick både gåvor och faddrar. Joseph Levi avstod från bägge delar eftersom han ville undvika att anklagas för att ”göra det för pengarna”. Joseph antog i samband med dopet ett nytt efternamn, nämligen Frey, som betyder ”fri” på tyska enligt Jesu ord i Joh 8:32 om att den som känner sanningen är fri.
Men kyrkan var inte rustad för att ta emot nyköpta människor. Joseph Levi hade inte kristna vänner, så han fick tillbringa helgerna på olika värdshus.
1799 började Joseph Frey att studera teologi vid Berlin-seminariet med tanke på missionstjänst. Ett danskt missionssällskap önskade sända ut studenter från Berlinseminariet och kallade alla studenterna vid seminariet till intervju – utom Joseph Frey, eftersom ”han hade varit jude”.
Senare öppnade det sig en möjlighet för Joseph Frey att åka till London för att där sändas ut som missionär till Kap-provinsen. Medan han väntade på att skeppet de skulle åka med skulle anlända, bedrev Joseph Frey tiden med att vittna och förkunna om Jesus för sina egna judiska landsmän i London. Upplevelsen motiverade honom så mycket att han ansökte missionssällskapets ledning om att i stället bli missionär till sitt judiska folk. Frey skrev bl.a.: ”Jag är övertygad utifrån erfarenhet att de kommer att tro mig innan de godtar någon annan kristen, eftersom jag hela tiden betonar att tala till dem utifrån Gamla Testamentet.”
Utmaningen i arbetet Joseph Frey stod i var att om en jude började följa Jesus och döptes så kunde de vara säkra på att uteslutas ur den judiska gemenskapen och från sin familj. Samtidigt kunde de flesta kristna inte tänka sig att anställa en jude. Så hur skulle en nyköpt jude kunna försörja sig?
Freys erfarenhet var att de hednakristna i missionssällskapet han arbetade för inte helt förstod vilka problem han kämpade med.
Joseph Frey upplevde sig avvisad och missförstådd många gånger. Det var ofta samarbetskonflikter runt honom. Det förde till att han bytte kyrkligt samfund många gånger och också att han åkte vidare till USA. Joseph Frey begick också en del felsteg längs vägen.
Trots det har Joseph Frey lämnat ett viktigt arv efter sig. Han var en vägröjare som gjorde det lättare för andra att följa efter.
9 sept 1813 var Joseph Frey med på att bilda en sammanslutning som kallades Benei Abraham. Det var 41 jesustroende judar som slog sig samman, med Joseph Frey som den förste ordföranden. Gruppens budskap kan sammanfattas så här: ”Här är vi som efterföljare av Jesus, och vi har kommit för att stanna – som judar. Vi är här för att påminna er hedningar om att inte vara arroganta och skryta…” Sammanslutningen bytte år 1866 namn till ”Hebrew Christian Alliance in Britain”, en sammanslutning som senare fick grenar i hela världen.
Joseph Frey var också med på att bilda två missionssällskap, det första hette först London Jews Society, och det existerar i dag under namnet Christian Mission to the Jews (CMJ) – den organisation som bl.a. driver Christ Church i Jerusalem.
Det andra missionssällskapet Frey var med på att grunda – ett frikyrkligt sällskap – hette ”British Society for Promoting Christianity among the Jews” och det heter i dag Christian Witness to Israel (CWI).
Joseph Frey skrev också en bok, Joseph and Benjamin, som han omtalar som en bok där han säger att han ”bevisar att varje lärosats som jag tror på som kristen uppenbarades i Gamla Testamentet och troddes av judarna i gammal tid så som jag har påvisat från deras egna skrifter”.
Joseph Frey förblev en jude hela livet, en jesustroende jude. Han var en pionjär – eftersom kategorin ”jesustroende jude” inte var erkänd på hans tid. Som de flesta pionjärer upplevde han också ofta avvisning. Han saknade tryggheten om att han var accepterad som den han var.
Med tanke på att alla apostlarna – inklusive Paulus – var judar som levde som judar hela livet och som dessutom trodde på Jesus, så är det ironiskt att Joseph Frey skulle behöva vara pionjär en gång till för samma sak. Men så blev det. Historien är märklig.
0 kommentarer