Att läsa Mose och se Jesus: Hur Torah uppfyller sitt mål i Yeshua.
Författare: Seth Postell, Eitan Bar, Erez Soref; One for Israel 2017; Lexham Press 2019
Vilken bok?
Den hebreiska Bibeln är gemensam för alla judar och alla kristna. Judar använder oftast förkortningen TaNaKh (Torah, Nevi´im Khtuvim), dvs Undervisningen, Profeterna och Skrifterna) för boksamlingen, medan kristna oftast kallar boksamlingen för Gamla Testamentet, förkortat: GT. Ca 75% av den kristna Bibeln (GT + NT) är gemensam med hela det judiska folkets TaNaKh. Vi har samma heliga bok, och ändå skiljer sig tolkningarna så mycket åt att ”de flesta” skulle säga att det handlar om två olika religioner.
Boken ”Reading Moses, Seeing Jesus: How the Torah Fulfills Its Goal in Yeshua” handlar om att försöka läsa den första delen av Den hebreiska Bibeln – Torah (också kallad: De fem Moseböckerna och/eller Chumash) – i sitt eget sammanhang, ut från sina egna förutsättningar och som ett eget litterärt verk. Vad upptäcker man om man gör ett sådant försök?
Motföreställningar
Det ska erkännas att en sådan läsning som de tre författarna av denna bok gör av boksamlingen Torah antagligen upplevs ”ovan och främmande” för både den ene och den andre.
Är det inte så att De fem Moseböckerna är sammanredigerade av andra skriftliga källor på så sätt att teologer borde befatta sig mera med dessa källor än med Torah som helhet? Ett okänt antal akademiska och teologiska böcker tycks basera sig på en sådan förutsättning.
Är det inte så att kristna människor – och särskilt kristna predikanter – tar utgångspunkt i vad som står i Nya Testamentet och därefter hittar ”en och annan vers” från de fem Moseböckerna som bekräftat det man önskar, medan resten av Moseböckerna mer eller mindre kan ”lämnas därhän” – i varje fall i predikningar och andakter?
Är det inte så att judiska rabbiner och lärde har läst noga om buden och reglerna i Torah (De fem Moseböckerna) och i Mishna och Talmud skrivit ner vad de hittat tillsammans med tillämpningarna av detta (Den muntliga Torah)?
Messianska judar tillför et viktigt perspektiv till bibeltolkningen
De tre författarna börjar sin bok så här (recensentens översättning):
Vi börjar denna bok med det ärliga erkännandet från tre judisk-israeliska efterföljare av Yeshua (Jesus): Att var judisk är inte enkelt. Att vara en judisk efterföljare av Yeshua är ännu svårare. Som judar, behöver vi handskas med en världsvid växande antisemitism. Som messianska judar avvisas vi ofta av våra familjer. Andliga ledare i den judiska gemenskapen säger till oss att vi inte längre är judar om vi tror på ”den mannen”. Inom Messias kropp (de flesta svenskar skulle här använt ordet ”kyrkan”, recensentens anmärkning) missförstås vi ofta av våra bröder och systrar från de icke-judiska folkgrupperna, de som ofta inte anar något om våra svåra identitetskamper, kamper som hednakristna troende vanligen inte behöver hantera.
Torah – en lagbok?
Ca 62 % av innehållet i Torah består av lagar och regler av olika slag – levnadsregler och offerregler. Många tänker att Torah, de 5 Moseböckerna, är en lagbok.
Rashi, en av de stora judiska exegeterna (1000-talet) tyckte att sättet Torah börjar, utgör ett problem: Rabbi Isaac sa: ”Torah borde ha börjat med ”Denna månad ska vara den främsta hos er” (2 Mos 12:2), eftersom det är det första budet som Israel fick för att hålla.” Rashi tänkte att det är naturligt att en lagbok börjar med ett bud. Ganska många hednakristna har samma grundinställning till Moseböckerna som Rashi: Torah anses som en lagbok. Därför är det också vanligt att många förväxlar ordet ”Torah” (som betyder undervisning) med ordet ”lag”. Ofta kallas De fem Moseböckerna för just ”Lagen”.
Men alla reglerna i Torah är en del av en större berättelse. Boksamlingen börjar med ”I begynnelsen…” (1Mos 1:1). Det låter onekligen som en berättelse och inte som en lagbok.
Om en bok börjar med att berätta om världshistoriens början, kanske den också säger något om slutet? Om vi letar i Torah, så hittar vi begreppet ”Acharit Hayamim” (de sista dagarna, den yttersta tiden):
Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: ”Kom hit till mig, så ska jag tala om vad som ska hända er i kommande dagar (Acharit Hayamim) (1 Mos. 49:1).
Bileam: ”Se, jag går nu hem till mitt folk. Kom, jag vill varna dig för vad detta folk kommer att göra mot ditt folk i kommande dagar (Acharit Hayamim) (4 Mos. 24:14).
Mose: ”När du är i nöd och allt detta händer dig i kommande dagar (Acharit Hayamim) ska du vända om till Herren din Gud och lyda hans röst, för Herren din Gud är en barmhärtig Gud” (5 Mos. 4:30-31).
Mose: ”Jag vet att ni efter min död kommer att göra det som är fördärvligt och vika av från den väg som jag har befallt er att gå. Därför ska olycka drabba er i kommande dagar (Acharit Hayamim), när ni gör sådant som är ont i Herrens ögon och väcker hans vrede genom era gärningar.” (5 Mos. 31:29)
Vilka konsekvenser får det för vår läsning och förståelse av Torah att den är utformad som en berättelse som omtalar både ”begynnelsen” och ”den yttersta tiden”? Vad blir budskapet i Torah om vi upptäcker hur alla delberättelserna i Torah är sammanfogade – och sammanvävda – till en stor berättelse som sträcker sig från ”begynnelsen” och ända till ”den yttersta tiden”?
Boken Reading Moses, Seeing Jesus har 13 kapitel. Kapitel 1 till 10 presenterar bit för bit tolkningsnycklar för att förstå Torah – tolkningsnycklar som författarna hittar och hämtar från Torah självt.
-
Torah förutser lagbrotten
De bibliska böckernas sätt att skildra historien kan jämföras med en spiral. På samma sätt som en spiral har en cirkelrörelse, så repeteras mönstren i historien och på samma sätt som spiralen hela tiden höjer sig en nivå, så går också historien framåt från ”begynnelsen” mot ”den yttersta tiden”.
Gud (1) välsignade Adam och Eva, (2) meddelade dem att vara fruktbara och (3) lägga under sig jorden/landet. Sedan bröt de det enda budet de fick och hamnade öster om trädgården, i Babel (1 Mos 11:2,9). Liknar inte det historien från Josua – Andra Kungaboken? Gud välsignar Israel, de är fruktbara och de får sitt land. Men de bryter Guds bud och i 2 Kung. 25 har folket förts österut och till Babel. Historien har gått i en spiral.
Själva Torah slutar (5 Mos. 34) också ”öster om landet” med att hjälten i berättelsen – Mose – inte får komma in i landet på grund av olydnad. Innan Israels folk fick landet första gången, meddelade Mose i sitt avskedstestamente att folket inte skulle klara av att hålla buden (precis som Adam) och att de skulle drivas i exil (5 Mos. 31:16–21).
Budskapet i Torah liknar inte är vad man kan förvänta sig av en entusiastisk fotbollstränare som säger till sitt lag innan matchen börjar: ”Kämpa hårt, så kan vi vinna matchen!” Budskapet i Torah är mera: ”Jag meddelar er redan i förväg att det kommer att sluta med katastrof”.
-
Avsaknad av tro leder till död
Ordet ”tro” står ganska många gånger i Torah, till exempel att ”Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet” (1 Mos. 15:6) eller ”Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad” (2 Mos. 4:31).
Men i stora delar av Torah står det ingenting om tro, och om det står något om tro, så är det för att markera avsaknad av tro:
Och Herren sade till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? (4 Mos. 14:11)
Till och med den store ledaren Mose får höra det:
”Men Herren sade till Mose och Aron: ”Eftersom ni inte litade [hebr: trodde] på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, ska ni inte få föra in denna församling i det land som jag gett dem”” (4 Mos. 20:12).
Mönstret i Torah är, att innan buden gavs så är svaret ofta ”tro”, medan avsaknad av tro är reaktionen efter att buden och reglerna gavs på Sinai.
Resan till Sinai (2 Mos. 15:22-18:27) och resan från Sinai (4 Mos. 10:11-36:13) har många parallellberättelser. Både på resan till och resan från Sinai klagar folket till Gud, de vill ha mat, de vill ha vatten, de bryter sabbaten, de krigar med amalekiterna osv. Men reaktionen de möter (från Gud) er helt olik: Innan buden ges på Sinai kommer det inga straff. Efter att buden har getts straffas Israels folk (inklusive deras ledare Mose) hårt med pest, död och mycket elände.
Är det då mest rimligt att förstå budskapet i Torah som att ”buden som gavs på Sinai” befrämjar liv eller död?
-
Botemedlet i Torah: Messias
Utöver den berättelsetråd i Torah som kan kallas ”nederlagsberättelsen”, så finns det också en berättelse om seger. Segerberättelserna (de erkänt messianska verserna) upptar inte särskilt stor plats, bara nio verser, d.v.s. c:a 0,15% av alla verser i Torah, men de dyker upp på strategiska platser i berättelsen.
Om olydnad mot Lagen är hindret för att kunna ta emot Guds välsignelse, vad är då botemedlet?
Det första ”segeravsnittet” (1 Mos. 3:15) handlar om ”Ormkrossaren” och kommer precis efter det första stora nederlaget – då Adam och Eva drevs ut ur Edens lustgård. Härskaren som ska komma omtalas därefter i samband med poetiska verk om ”den yttersta tiden” (1 Mos. 49:1, 8–12 och 4 Mos. 24:14, 17–19).
-
Skapelsesmandatet
”Och Gud (1) välsignade dem och sade till dem: ”Var (2) fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och (3) lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”” (1 Mos. 1:28)
Adam är prototypen för människan, och presenteras som både kung och präst. Exemplen på litterära paralleller mellan Edens lustgård och funktionen tabernaklet får i Andra Moseboken är många.
-
Förbindelsen mellan Adam och Israel
Profeten Hosea 6:7 säger: ”Men liksom Adam har de [Israel] brutit förbundet, de har svikit mig där”. Adam drevs ut ur lustgården och österut. Urberättelsen (1 Mos 1–11) slutar med att folket i Babel skingras. Ifrån Babel väljer så Gud ut Abram och ger honom löfte om välsignelse, avkomma och land. När vi så kommer till Andra Konungaboken 25 har Israels folk upplevt det samma som Adam: De miste välsignelsen, en rest av folket överlevde och den resten drevs ut ur landet – precis som Torah förutsåg skulle hända (till exempel 5 Mos. 4:26-30).
-
Diktverk nr 1: Guds svar på fallet
Då Gud var i färd med att driva ut Adam och Eva från lustgården lovade han att en Ormkrossare skulle komma. Orden i 1 Mos. 3:15 är gåtfulla, ungefär lika gåtfulla som början av en god film brukar vara. Gåtfulla ord skapar spänning och intresse. I ätten efter Adam och Eva föddes den ena efter den andra, ända tills Noa [hebr: Noach] föddes. Hans namn betyder ”Vila” och berättelsen om herr Vila i 1Mos 6–9 har många ord och uttryck som liknar Noas namn. Berättelsen om herr Vila och den stora översvämningen är däremot allt annat än vilosam och inte alls präglad av välsignelse. Arkbyggande och insamlande av djur i all ära, men vad är det som öppnar upp för Guds välsignelse igen? Då Noa offrar till Gud står det:
”När Herren kände den ljuvliga [hebr: nichoah] doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.” (1 Mos. 8:21).
-
Diktverk nr 2: Jakob välsignar sina söner
Då patriarken Jakob ska dö, samlar han sina söner för att berätta om ”den yttersta tiden” (1 Mos 49:1) och son nr fyra, Juda utses till att bli stamfar till härskaren: En härskare med överflöd som är helt ohotad och som folken ska lyda (1 Mos. 49:8–12). Adam misslyckades som kung, men det ska bli annorlunda med härskaren från Juda!
-
Diktverk nr 3: Bileams orakel
Bileam dyker upp på scenen eftersom kung Balak av Moab är så irriterad på Israels folk att han ber Bileam om att förbanna Guds folk (4 Mos. 22–24). Med tanke på att berättelserna om Bileam står i det avsnittet av Fjärde Mosebok där Gud straffar sitt folk hårt för både det ena och det andra, är det märkvärdigt att Bileam inte alls lyckas att förbanna Israels folk, men tvärt om välsignar dem. Flera gånger hämtar Bileam upp formuleringar av välsignelse som har stått tidigare i Torah och i Bileams fjärde och välsignelse handlar det om ”den yttersta tiden” (4 Mos. 24:14) då en stjärna och härskare ska gå ut från Israel och alla avgudadyrkande folk ska krossas (4 Mos. 24:17-19).
-
Lagens funktion
Om det nu är så att lösningen Torah pekar på kommer genom härskaren i den yttersta tiden, vilken roll har då alla dessa kapitel med bud och regler, hela 62% av Torah. Buden – eller Lagen – är en uppfostrare, en skugga, teologi (utsaga om Guds väsen), kärlek, visdom och en åklagare
-
Guds komprometterade ideal
Hur ska man förstå alla de bud och regler som verkar ”konstiga” eller till och med ”bisarra” för en nutida läsare? Utifrån principen om att äktenskap mellan man och kvinna slås fast som att de har blivit ”ett kött” (1 Mos. 2:24), så konstateras det att det ändå finns regler i Torah om skilsmässa (5 Mos. 24). Flera av buden i Torah är på samma sätt skrivna i spänningen mellan Guds ideal och ”att den verklighet som råder i samhället måste tyglas även om samhället inte blir perfekt”.
Kapitel 11 till 12 är kortversionen av författarnas utvärdering av två nutida sätt att relatera till Torah: Det judisk rabbinska sättet och det messianskt judiska sättet.
Det sista kapitlet består av en kort sammanfattning och en utmaning till läsaren att ta till sig budskapet i Torah: Att tro på den som Torah perkar fram emot: Yeshua.
Bedömning:
Allt sedan jag läste boken första gången kort tid efter att den kom ut, så har jag haft glädje av att den förnyat min bibelläsning och min förståelse för det litterära sammanhanget i Torah – men också gett mig en förståelse för hur Torah lägger ett mönster som står sig som grund för vad som sedan skrivs i Profeterna, Skrifterna och Nya Testamentet.
Under mina teologistudier kom jag ofta tillbaka till frågan om huruvida Paulus och andra författare i NT ”rev verser ut ur sitt sammanhang” för att kunna påstå att Jesus är ”uppfyllelsen av profetiorna i GT”. Det råder inga tvivel om att det många ställen i NT påstås att ”hela GT pekar mot Messias”, men varken de teologiska böckerna eller predikningarna i kyrkorna klarade av att påvisa för mig hur Torah och profeterna pekade mot Jesus som Messias. De bara repeterade slutsatsen att det var så, men utan att egentligen ens försöka förklara hur Torah (och GT) pekar mot Messias. Boken Reading Moses, Seeing Jesus gav ett svar på min fråga och metoden var överraskande enkel: Läs Torah i sammanhang först och se vad som står där! Därefter kan man läsa NT och utvärdera huruvida NT svarar på problemställningen i Torah.
Denna bok har också gett ett bidrag till frågan om huruvida den rabbinska judendomen också ”river versar ut ur sitt sammanhang” för att det hela ska passa in i Mishna och Talmud – det som ofta kallas ”Den muntliga Torah”. Svaret i Reading Moses, Seeing Jesus är lika enkelt gentemot rabbinsk tradition som gentemot den hednakristna kyrkan: Läs Torah i sammanhang först och se vad som står där! Därefter kan man läsa Mishna och Talmud och utvärdera huruvida Mishna och Talmud svarar på problemställningen i Torah.
Men: Kan vi – rabbinska judar, messianska judar och hednakristna – sätta oss ner och läsa Torah tillsammans utifrån sina egna förutsättningar? Jodå alla är färgade av sin tradition – och kanske i detta sammanhang är vi färgade av vår okunskap om ”den andra traditionen”. I en sådan situation har messianska judar en brobyggande funktion: De är både judar med allt vad det innebär av identifiering av judiska värderingar, traditioner och kunskap och de är också Jesustroende med allt vad det innebär av kontakt med dels NT, dels den hednakristna kyrkan.
Ett förbehåll
Inom den messiansk-judiska gruppen finns det flera olika synsätt på mycket – också på hur man ska läsa både NT, Torah, relatera till den rabbinska muntliga Torah, och till den hednakristna delen av kyrkan.
De som har skrivit boken ”Reading Moses, Seeing Jesus” är messianska judar från Israel. Ofta har dessa en profil som är kritisk till rabbinsk muntlig Torah och på så sätt placerar de sig som något närmare en hednakristen protestantisk förståelse av kristet liv – samtidigt som de är stolta över att tillhöra den judiska staten Israel. Det specifikt judiska i en messiansk judisk identitet blir då huvudsakligen Guds löfte till det judiska folket.
Andra messianska judar – inte sällan messianska judar i USA – ger ofta uttryck för att vilja behålla mycket mera av den judiska traditionen i sin rabbinska form än vad huvudströmmen av messianska judar i Israel önskar. Paulus livsstil – som Jesus-troende – så som den berättas i Apostlagärningarna är ett viktigt argument för denna grupp av messianska judar utanför Israel.
Samtalet de messianska judarna sinsemellan om de något olika synsätten kommer att fortsätta. Jag önskar inte att som recensent fastslå att synsättet i Reading Moses, Seeing Jesus skulle kunna avsluta samtalet de messianska judarna emellan, men det grundläggande arbetet med att läsa Torah (själva grunddokumentet för alla parter) utifrån sina egna förutsättningar (även om det knappast går att genomföra fullt ut eftersom alla är präglade av vår egen tradition), ger bokprojektet Reading Moses, Seeing Jesus och dess synsätt en stor grad av trovärdighet.