Av Guro Kvakestad.
Översättning: Ing-Marie Aronsson.
Från Misjonsblad for Israel nr 5 2014.
Det är inte dem som man hör mest talas om, den lilla gruppen messiansk-lutherska troende i St. Petersburg, som möts varje söndag i en lokal tillhörig den finska kyrkan i staden.
Det är här den messiansk-lutherska församlingen i St. Petersburg, med Pastor Boris Tschuprov i spetsen, möts regelbundet för bön och lovsång, undervisning, samvaro och uppmuntran.
Före och efter Sovjet
Det hela tog sin början på nittiotalet då några finska missionärer kom till St. Petersburg och startade ett arbete bland den judiska befolkningen där, med regelbundna möten och sabbatskvällar. Under sovjettiden hade den lutherska kyrkan blivit fråntagen sin kyrkobyggnad, som omgjorts till museum. Religion blev förbjudet – ända fram till början på nittiotalet, då järnridån föll och folk åter började kunna praktisera sin tro utan att frukta för myndigheterna. Det var stor hunger efter det andliga. Många kom till tro och arbetet växte.
Efter sovjets fall var det många judar som emigrerade till Israel. Trots det räknar man med att hela två procent av befolkningen i St. Petersburg är judisk. Men det är svårt att veta helt exakt, då många är assimilerade i det ryska samhället. En del är sekulära medan andra har funnit sin plats i den ortodoxa kyrkan eller i andra kyrkosamfund. Detta har åter att göra med antisemitismen som ständigt har funnits i större eller mindre grad i samhället, och många judar har funnit det tryggast att inte speciellt uttrycka sin judiskhet.
Letar efter ”något mer”
Tschuprov är inte själv jude, men kom i kontakt med församlingen när han studerade teologi på universitetet i St. Petersburg. Där träffade han den dåvarande pastorn och tilltalades av både teologin och den mänskliga värme han möttes av.
– Jag blev fascinerad av fokuseringen på att ge evangeliet tillbaka till det folk vi hade fått det ifrån, och av undervisningen om den kristna trons judiska rötter, säger Tschuprov. Jag önskade att bli som honom.
Tschuprov växte upp i en sekulär rysk familj. Fadern var döpt som barn, efter önskemål från farmodern, men det fick ingen praktisk betydelse för honom senare i livet, eller för Boris uppfostran. Han hörde aldrig om Gud eller kristen tro vare sig hemma eller i skolan. Ändå började han i tonåren att ställa sig själv frågor om meningen med livet. Han hade en känsla av att det måste ”finnas något mer”, och började söka aktivt. Den stora frågan som hela tiden gnagde i det undermedvetna var ”Vad händer efter döden?”
Olyckan
Ett par år tidigare hade han varit med om en olycka som nästan kom att sluta med döden. Han hade hoppat ombord på spårvagnen och hållit sig fast mellan två vagnar, som en slags lek. Plötsligt hade han tappat greppet och ramlat under spårvagnen. Det var ett under att han inte dog.
– Efter den händelsen kom jag att tänka mycket på vad som sker efter döden. Jag hade blivit lärd till att tro – både i skolan och hemma – att det inte fanns något mer än vi kunde ta och känna på och erfara här och nu. Efter olyckan var jag inte tillfreds med det svaret.
Han kom över en bok av adventisten Ellen White: ”Den stora striden”, skriven på 1800-talet. Den handlade om kampen mellan ont och gott, mellan djävulen och Gud, och han blev övertygad om att det fanns något mer än bara det han kunde uppfatta med sinnena. Dessutom läste han om Martin Luther, och bestämde sig för att ha honom som förebild. Han började att leta efter en luthersk församling och kom i kontakt med den finska missionen från Kylvaja ( i dag Finnish Lutheran Overseas Mission), (FLOM) som arbetade bland den judiska befolkningen i St. Petersburg. Där blev han intellektuellt utmanad, samtidigt som han blev bemött med värme och kärlek.
Luthersk och messiansk
Familjen hade inga synpunkter på förändringen som skett med Boris. På den tiden – alldeles efter sovjets fall – hade det blivit populärt att vara kristen, så de räknade med att han bara blivit ”biten av bacillen” och följde strömmen. Men för Boris var det inte bara en förbigående nyck. Han blev döpt och konfirmerad och fann sin plats i den församling där han själv en dag skulle bli pastor.
– Men hur är det egentligen att vara luthersk-messiansk? Är det inte en lite ovanlig kombination?
– Det är det nog, medger Tschuprov. I praktiken kommer det till uttryck främst i gudstjänstlivet och liturgin, som så att säga är identisk med liturgin i vilken som helst luthersk församling. De punkter som skiljer sig åt är huvudsakligen bönen och förkunnelsen. Här fokuseras det mer på den kristna trons judiska rötter och bibelns judiska kontext. Dessutom drivs ett utåtriktat arbete bland den judiska befolkningen i staden, både diakonalt och förkunnande. För Tschuprov själv växte detta fokus fram naturligt efter att han lärt känna den tidigare pastorn på teologiundervisningen och under det att han regelbundet hjälpt till vid gudstjänsterna.
Livet i församlingen
De flesta som kommer till församlingen är judar. Många av dem är äldre och skröpliga, och Tschuprov tillbringar mycket av sin tid till att besöka dem för att be tillsammans och uppmuntra dem. Varje torsdag är avsatt till sjuk- och äldrebesök.
– Att visa omsorg är en av de viktigaste sakerna vi gör, säger han. Det måste gå hand i hand med förkunnelsen. Förutom de här besöken arrangerar vi sommarläger för barnen varje sommar, sabbatsmåltid varje lördag, själavård och vägledning, seminarier och bibeltimmar i anslutning till gudstjänsterna.
Det finns även andra messianska församlingar i staden och medlemmarna i St. Johannes Döparen har nära samarbete med några av dem.
– Vårt mål är inte först och främst att växa oss så stora som möjligt; vår uppgift är att förmedla budskapet om frälsningen i Kristus till våra judiska syskon och vara ett vittnesbörd om Guds kärlek till dem. Det är vårt fokus. Om de kommer till vår kyrka eller finner sin plats någon annanstans är inte huvudsaken, utan att de finner en plats där de känner att de hör hemma. förklarar Tschuprov.
Utmaningar
En gång i månaden arrangeras ”Öppen dag” i församlingen. Då inbjuds särskilt folk från det judiska samfundet för att höra om vår kristna tros judiska rötter, om Jesus som var jude, och rent allmänt om det vi tror på och förkunnar. De som är intresserade stannar kvar för samtal och frågor.
Men det är inte bara lätt att försöka vara ett vittne bland judarna i staden. De som kommer till tro möter ofta stort motstånd både från synagogan och familjen. Ett annat problem är antisemitismen i samhället. Den har alltid funnits i större eller mindre grad här i Ryssland. I dag är den ett ökande problem. De upplever ofta hets och förlöjligande på sina hemsidor, något som försvårar användningen av Internet i tjänsten.
– Men Gud är lyckligtvis större än våra problem, säger Tschuprov. Det har vi fått erfara många gånger.
0 kommentarer