När jag reflekterat över vad min tro bygger på, vad den har för grund, så har jag dels tänkt att det utgår från logik, dels mötet med Jesus Kristus. Jag är uppväxt i en kristen familj och har fått med mig så oerhört mycket från mina föräldrar och de sammanhang jag växt upp i – inte minst det jag erfarit som någon sorts möte med Jesus. En relation med Jesus som funnits sedan jag döptes 18 dagar gammal och sedan odlats i Kyrkans gemenskap. Utifrån denna tro har jag fått förtroende för Jesus Bibel (Gamla testamentet) och apostlarnas skrifter (Nya testamentet). Detta är gott, men samtidigt börjar jag inse att min tro till stor del är subjektivt grundad – även när jag vilar i Kyrkans tro, för det är något jag valt att vila i. 

Det jag nu börjar ta till mig är att de första Jesustroende rotade sin tro utanför sig själva. De var en del av det utvalda folket, en betydande del i Guds handlande för alla folk. Och som det utvalda folket var de en del av den historia som Tora (Moseböckerna) berättar om. Tora och folket var och är sammanvävda. När Paulus predikade om Jesus i synagogan i Berea så var det inte så att judarna svalde det, utan det står att de lyssnade på vad Paulus hävdade, men sedan forskade de och prövade allt genom att studera Tanakh (Gamla testamentet.) (Apg 17:11) Det var inte så att de först fick en relation med Jesus och sedan lade ihop pusslet. Inte heller fick de en andlig uppenbarelse. 

Frågan var om Tanakh uttryckte det Paulus predikade. Det fanns inte utrymme för en subjektiv tolkning eller tro. Bibelstudiet ledde till att många judar kom till tro och även åtskilliga icke-judar. (Apg 17:12) Men hur kunde icke-judarna komma till tro på Jesus som Messias när de själva inte hade Tanakh? Svaret tror jag ligger inbäddat i berättelsen. 

De icke-judiska vännerna till Israels Gud hade sett hur Herren vakat över sitt folk och hur de i sin bristfällighet burit förbundet. Folkets existens var i sig ett indicium på att Israels Gud var nära. Inte ett gudsbevis, men det indikerade. När vännerna till Israels Gud kunde se att den som Tanakh talat om skulle komma, med stor sannolikhet var den som Paulus predikade, så kunde även de bejaka Jesus som Messias. Vi kan här se att den tidiga Kyrkan – som bestod av Jesustroende judar och hedningar – inte främst rotade sin tro i egen logik, erfarenhet och upplevelse, utan i Tanakh (som i sig är sammanvävt med Israels folk och Gud). (1)

Detta är värdefullt i sig, men om vi tar det till oss påverkar det också vår bibelläsning. Med ett kort studium av Jesaja 53 vill jag visa vilka konsekvenserna kan bli om vi läser med ett båkåtskådande tolkningsperspektiv eller med ett framåtskådande tolkningsperspektiv.

Båkåtskådande hermeneutik

Detta är den tolkningsnyckel som jag växt upp med och som varit dominerande genom Kyrkans historia. Med detta perspektiv utgår vi från att vi har svaret i Nya testamentet och letar efter frågan i Gamla testamentet. Vi är redan övertygade om att Jesus är den som skulle komma och så letar vi paralleller i berättelser i Gamla testamentet som kan belysa och vidga det vi redan vet. Vi läser först evangelierna om hur Jesus fick lida och till slut dö. Sedan läser vi Jesaja 53 och känner igen det ena efter det andra.

• Han var på ett sätt som en vanlig människa, inte alls speciell. (Vers 2)
• Han var föraktad och övergiven. (Vers 2) Det är precis det som hände under hans sista dygn när till och med hans närmaste sålde, somnade, förnekade, och övergav honom när han bäst behövde dem.
• Han var utan värde i våra ögon. (Vers 3.) Det märks tydligt när folket får välja att frige Jesus eller Barabbas.
• Det såg ut som att han blev straffad av Gud när han led. (Vers 4) Romarna använde kors-avrättning som ett sätt att tortera människor till döds och ett sätt att statuera exempel för att andra skulle se och lära.
• Han hade ett lugn i lidandet. Han gjorde inte motstånd. (Vers 6)
• Han fängslades och fördes bort. (Vers 8) 
• Han straffades för sitt folks brott. (Vers 8) Jesus var oskyldig, Barabbas skyldig.
• Graven var bland de ogudaktiga. (Vers 9) 
• Han hade aldrig ljugit. (Vers 9)
• Herren botade den lidande tjänaren. (Vers 10) Jesus uppstod.
• Han fick ättlingar. (Vers 10) Den kristna kyrkan är världens största religion.
• Han skall få sin andel bland de stora. (Vers 12) Jesus fick all makt i himlen och på jorden.
• Han bad för syndarna. (Vers 12)

Med bakåtskådande hermeneutik kan vi – på lös grund – dels dra slutsatsen att Jesaja förutsagt allt, dels att Jesus är den som Jesaja såg i sin vision. Detta bibelstudie kan vidga vår bild av Jesus (den han var och det han gjorde), och det bekräftar att det vi tror, stämmer. Men problemet med bakåtskådande hermeneutik är dels att vi låser tolkningen av Jesaja på förhand och hittar det vi vill hitta, dels att vi kommer att missa mycket av det som Jesaja vill kommunicera.

Båkåtskådande hermeneutik kan liknas vid Jeopardy – först får vi svaret, sedan ställer vi frågan. Det kan också liknas vid att ett vittne pekar ut en misstänkt och efter det letar man efter bevis. Eller som när släktingar ser ett litet barn och påtalar olika drag som de känner igen från den förälder de står närmast. Eller som när man först gör ett personlighetstest och får svaret, och sedan söker bekräftelse på det ena och det andra. Det kan också liknas vid hur vetenskapen ibland med nödvändighet måste söka kunskap, exv. genom att utgå från det material vi har och arbeta sig bakåt. Med båkåtskådande hermeneutik ställs slutsatserna på instabil grund. En annan svaghet är att vi inte kan dela detta bibelstudium med personer som inte tror att Jesus är Messias, då vi inte har samma utgångspunkt. Om vi istället läser med utgångspunkten att upptäcka vad Jesaja vill kommunicera så kan vi ha vårt bibelstudium tillsammans med judar och andra intresserade.

Framåtskådande hermeneutik

Vi prövar nu att läsa Jesaja 53 så förutsättningslöst vi kan. Ingen läser förutsättningslöst och det är inte heller önskvärt, men vi kan välja att utifrån vår lilla förmåga försöka att mer “läsa ut” än “läsa in”. En stor begränsning med denna artikel är att jag inte utgår från sammanhanget, utan enbart ifrån kapitlet. Jag gör inga anspråk på och har ingen ambition att vara djuplodande i denna artikel, utan vill bara använda Jesaja 53 för att exemplifiera hur en framåtskådande läsning av Jesaja skulle kunna se ut. (2)

• Ingen verkar ha räknat med det som Gud gjorde. (Vers 1)
• Jesaja talar om en person som inte var attraktiv till det yttre. Hans framträdande är oväntad och oförväntad. (Vers 2)
• Han uppfattades av omgivningen som utan värde och många såg ner på honom. Sjukdom och lidande var han van vid – i sin egen kropp. (Vers 3)
• Jesaja talar nu som ett vi. Ett vi som utgått från att denne man varit straffad av Gud och förnedrad i omgivningens ögon. Men detta vi har nu insett att mannen bar sjukdomslidandet för omgivningens skull. (Vers 4)
• Personen led för omgivningens skull, tog på sig straffet för omgivningens skuld, och var sjuk för att omgivningen skulle bli frisk. (Vers 5)
• Jesajas omgivning erkänner att de gått vilse, samt konstaterar att det var Gud själv som lät den mannen bära omgivningens skuld. (Vers 6)
• Mannen liknas vid ett får, vilket också omgivningen liknats vid i versen innan. (Vers 7)
• När mannen råkade ut för detta gjorde han inget motstånd utan lugnt lät det ske. (Vers 7)
• Mannen blev fängslad, dömd och bortförd. Omgivningen verkar inte ha brytt sig nämnvärt. Dödad. Straffad för sitt eget folks brott. Vers 8)
• Gravlagd bland överträdare, trots att han aldrig agerat fel och alltid talat sanning. (Vers 9)
• Gud tog sig an mannen efter döden och botade den som låtit sig offras. Gud skall låta mannen få många barn, leva länge och Guds vilja skall förverkligas genom honom. (Vers 10)
• När det kompakt svåra är förbi skall mannen se ljus och vara upplyst. (Vers 11)
• Mitt i versen ändras vi till jag och det är Herren själv som talar. Gud själv talar om mannen som min tjänare, den rättfärdige, som ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. (Vers 11)
• Gud säger att han skall ge sin tjänare få andel, position och makt, på grund av att han lät sig offras och blev räknad som Guds ovän, medan han bar de mångas skuld och bad för de som de facto hade syndat. (Vers 12)

Jesaja inledde med att tala om någon som omgivningen såg ner på. Efter några verser är det folket som i efterhand erkänner och bekänner vad som hänt. Att de utgått från att mannen var förlorad och förkastad av Gud, medan det i själva verket var mannen som bar sjukdomslidande och straff för att folket skulle läkas och frikännas. De erkänner att de trodde att det var mannen som var vilse, medan det i själva verket var folket som var vilse, och att mannen gick sin väg för att folket skulle hitta hem. Det konstateras att mannen inte gjorde motstånd när han blev fasthållen, dömd och dödad. Han lades i en grav bland överträdare – trots att han aldrig gjort fel eller talat osanning. Folket konstaterar att Gud lät mannen få liv och läkedom, dessutom ett långt liv och många barn. Till sist talar Gud själv om mannen som sin tjänare, den rättfärdige som ger rättfärdighet åt många. Samt att den rättfärdige skall få makt.

Vad kan vi dra för slutsatser utifrån denna enskilda text? Herrens tjänare kan i Bibeln dels syfta på Israels folk, dels på en rest i folket, dels en enskild person.

Hela Israels folk?

Kan den rättfärdige i Jesaja 53 syfta på hela Israels folk? Det kan jag inte se. Det talas inte om att tjänaren gör detta för omgivande folk, utan för sitt eget folk.

En del av folket?

Kan den rättfärdige i Jesaja 53 syfta på en rest, en del av Israels folk? Ja, i mina ögon är det mycket som talar att Jesaja ser framför sig en föraktad grupp eller del av folket som får lida och bära ett lidande som övriga delar av folket inte har någon förståelse för när det sker. Den svaga tråden i denna tolkning är för mig att tjänaren tar på sig skuld likt ett offer och förmedlar rättfärdighet till andra.

En messiasgestalt?

Kan den rättfärdige i Jesaja 53 syfta på en Messias? Gamla testamentet talar sällan om en lidande Messias. Det som talar för att det ändå är någon form av Messias, är att effekterna är så stora och att det handlar om att Gud levererar en genomgripande lösning åt Israels folk.

Om vi landar i att Jesaja med största sannolikhet skådar Messias, finns det någon som liknar det porträtt Jesaja beskriver?

Jesus?

Kan den rättfärdige i Jesaja 53 syfta på Jesus från Nasaret? Det som för mig talar emot är att det flera gånger talas om hur o-attraktiv han var och att han ofta var sjuk. (Men om detta relaterar till folkets avståndstagande och uttrycker vad han skulle bära, kan det istället bekräfta.)

Det som främst talar för är att han tiden närmast före sin död är hur oväntat det var, att i princip ingen då hade förståelse för vad som egentligen hände, att många såg ner på honom, att han led och uppfattades som förbannad (5 Mos 21:22, 23), att han inte gjorde motstånd, att han bad för de som gjorde honom ont, samt att mannen efter sin död blev levande.

Jag tänker att Herrens tjänare i Jesaja 53 kan vara en rest av folket, men framförallt att den som Jesaja ser framför sig är Jesus. Om vi landar i det så kan vi efter detta tänka på att Jesus på flera sätt iklädde sig Israels historia och kallelse. Då kan vi även tänka sig att han iklädde sig “en rest” av folket. När vi kommit så långt så kan vi läsa Jesaja 53 igen och länka till Matteus 28:18 där Jesus säger efter sin död och uppståndelse att han nu mottagit all makt i himlen och på jorden vilket rimmar med Jesaja 53:12.

Se gärna denna video som exempel på ett framåtskådande bibelsamtal utifrån Jesaja 53.

Nya testamentet kommer inte med något nytt. Allt det apostlarna för fram finns inbäddat och ibland nedgrävt i Tanakh – ibland uppenbart och ibland dolt, liksom stenar på en småländsk åker. Men ju mer vi gräver i Tanakh desto mer får vi upptäcka. Anden väntar på oss och säger kom. Paulus skriver i 1 Kor 15:3-5 att det han fört vidare till församlingen i Korint var bara något han tagit emot – att Messias dog för våra synder efter skrifterna och att han blev levande på tredje dagen efter skrifterna. Apostlarna kom som teologer inte med något nytt, men de var barnmorskor som var med vid födseln av sanningar som funnits där hela tiden.

Det slog mig nu några dagar efter att jag skrivit denna artikel, att med den båkåtskådande läsningen så såg jag inte att det faktiskt stod att tjänaren i Jesaja 53, av folket erkändes ha varit död och åter blivit levande. Det var inte förrän jag med egna ord torrt sammanfattade vad det stod som jag upptäckte det. För mig blev, helt omedvetet, den framåtskådande läsningen mer berikande. Min bild bekräftades inte bara, utan blev fylligare. Framträdde.

I Kyrkans trosbekännelse (den nicensk-konstantinopolitanska) står det att Jesus “uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna”. Det visar att Kyrkan rotar sin bekännelse till Jesu uppståndelse på Gamla testamentet.

Slutsatser

1. Bakåtskådande hermeneutik leder till svaga slutsatser, även om de kan vara färgstarka.
2. Framåtskådande hermeneutik användes av Jesus och apostlarna, leder till stabila slutsatser, och ger en gemensam plattform för samtal med judiska vänner och andra intresserade.

Att använda framåtskådande hermeneutik är att inte utgå från facit, utan att läsa Gamla testamentet för vad det är, som det står. Att läsa Jesaja 53 på detta sätt är att bildligt talat ställa sig bredvid Jesaja och se när han målar sin tavla, läsa de ord han målar med på sin målarduk och se hur konturerna växer fram. Där, bredvid Jesaja, kan vi stå med våra judiska vänner och andra intresserade. Samtala och dra slutsatser.

Fotnoter:

(1): Det detta avsnittet hävdar är en (av flera konsekvenser) som naturligt dras av orden i Rom 1:16 “för jude först”, Rom 11:17 om icke-judarna som “inympas” i olivträdet och i Rom 11:18 om att “roten bär dig [du hednakristne]” är en tillämpning av principen i ovanstående avsnitt, nämligen att de hednakristnas tro på Jesus som Messias, bygger på Guds kallelse och löften till Israelsfolket i Tanakh. De icke-judiska folkgrupperna inbjuds att “leva sig in i” det judiska folkets historia och profeter.

(2): En bra utgångspunkt för att tränga vidare in i budskapet i Jesaja 53 – i enlighet med principerna om framåtskådande hermeneutik – är tidskriften som Caspari Center ger ut: Mishkan 43 /2005 ”Isaiah 53 Of Whom is the Prophet Speaking?” Tolkningen att Jesaja 53 talar om en individ/messiansk figur var vedertagen inom judiska kretsar ända fram till 1100-talet e.v.t. Först då – med Rashi, Ibn Ezra, Joseph och David Kimchi – ändrades den rabbinska tolkningen av Jesaja 53 till att handla om “hela det judiska folket”.

Bildtext: En del av en fotografisk reproduktion av Stora Jesajarullen, den bäst bevarade av de bibliska rullarna i Qumran. Den innehåller hela Jesajaboken på hebreiska, bortsett från några få skadade delar. Detta manuskriptet skrevs antagligen av en judisk skrivare i esséer-sekten ca på 100-taler f.Kr. Den är därmed 1000 år äldre en det äldsta masoretiska manuskriptet. Bilden viasr hela Jesja 53 (och är nästan identisk med den masoretiska versionen).