Under 1700- och 1800-talen gick omfattande folkväckelser fram över de evangeliska delarna av Europa. Dessa väckelser handlade dels om att genom inre mission väcka kristen tro till nytt liv bland enskilda människor i de berörda länderna, dels även om att skapa enskilda sällskap för att gagna yttre mission i de världsdelar och länder som hade blivit möjliga att nå med evangelium sedan kolonialismen hade tagit fart.

En särskild missionstanke var att – utan tvångsåtgärder och påtvingade dop – återigen förkunna Jesus som Messias för medlemmar av judafolket som efter upplysningstiden och franska revolutionens frihetstankar hade börjat söka en ny framtid, inte minst i västra Europa.

I Sverige var judemissionen föga känd, men tanken på sådan mission fick inspiration från Johann Christian Moritz, som var utsänd som missionär i västra Europa av det 1795 startade London-sällskapet för judemission. Moritz var gift med en svenska och hade sin bas i Göteborg 1843–1868. Han fick kontakt med de nyevangeliska kretsarna i den 1856 startade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som också uppmärksammade judemissionen i sin missionstidning. Viss inspiration kom också från norska Stavanger, där en missionsförening för judemissionen startats 1844, en ringa begynnelse till Den Norske Israelsmisjon.

Det var emellertid i Stockholm som tanken på en svensk judemission förverkligades, och i januari 1874 utkom det första numret av Missionstidning för Israel. Ett år senare startade Föreningen för Israelsmission av en idag helt bortglömd präst, sedermera kyrkoherden i Dalby i Karlstads stift August Lindström och av den så mycket mera välkände grundaren av Svenska Missionsförbundet P. P. Waldenström.

Föreningen önskade starta missionsverksamhet i Palestina, vilket den gången var politiskt omöjligt, men ett kort missionsförsök gjordes i Beirut, lett av fil dr Erik Nyström, känd som bibelöversättare (Nya Testamentet till arabiska) och psalmdiktare (”Gå Sion din konung att möta”). Då det visade sig svårt att gå från välgörenhet till tydlig mission i den lilla judiska kolonin i Beirut (1500) bestämde sig styrelsen för att starta verksamhet i Sverige. En liten ström av judiska migranter, framför allt unga män, som vid denna tid lämnade östra Europas judetäta områden för att söka en bättre framtid västerut nådde även Sverige. I Stockholm inrättades ett så kallat proselythem. Det skulle ge dels undervisning i olika hantverk, dels grundläggande kristendomsundervisning inför ett framtida dop. Så småningom byttes den något provocerande beteckningen ”proselythem” ut mot det mer neutrala ”missionshem”.

Det fanns dock kvar en förhoppning om att bedriva mission i judetäta områden i Europa, där många fler judar kunde nås av budskapet om Jesus som Messias. Missionsvännerna hade nämligen tankar om att 1800-talets slut skulle kunna vara den allra yttersta tiden och att det gällde att nå så många som möjligt med det kristna budskapet innan Kristi återkomst var ett faktum. Missionsförsök gjordes i Polen, Ungern och Ukraina, men en längre insats blev det bara i Iasi i östra Rumänien, där missionen bland annat drev en flickskola, ett exempel av många på att det var svårt i ett socialt kontrollerat sammanhang att driva direkt mission, varför inriktningen blev mera diakonal i väntan på att missionsmöjligheter skulle öppna sig.

Vid första världskrigets slut hade Europas karta ritats om. De gamla missionsstationerna låg på platser som inte längre lämpade sig för missionsverksamhet. Svenska Israelsmissionen sökte nya arbetsfält och fann ett sådant i Wien 1920. Efter en trevande start kom missionen mot 30-talets slut och in på 40-talet att utföra ett omfattande arbete utifrån sin fastighet på Seegasse med karaktär av såväl mission som internationellt hjälparbete. Till framgången bidrog sådana kraftfulla medarbetare som missionsdirektor Birger Pernow, missionssekreterare Johannes Jellinek, missionsdirektor Göte Hedenquist och diakonissan Greta Andrén. En väckelse utbröt i församlingen i Wien, både av karaktären dopväckelse och nattvardsväckelse. C:a 3 000 judar räddades undan förintelsen, mest judekristna, hjälppaket och själavårdsbrev sändes till koncentrationsläger och Svenska Israelsmissionen förmedlade hjälp från andra missionssällskap runt om i världen.

Hade första världskriget skapat en ny situation i Europa, så innebar andra världskrigets slut en ännu större omvälvning. Med sex miljoner judar mördade och staten Israel konstituerad fick judemissionssällskapen se sig om efter nya arbetsfält. Den Norske Israelsmisjon följde sina judekristna rumänska församlingar till Tel Aviv och Haifa. Svenska Israelsmissionen återstartade i Wien och Paris och nystartade i Jerusalem genom ett teologiskt institut. Framför allt institutet i Jerusalem ledde missionen mot en ny inriktning. Dialog ersatte mission, namnet byttes till Riksorganisationen Kyrkan och Judendomen 1970, och den kvarvarande verksamheten blev en del av Svenska Kyrkans Mission 1975, nu också nedlagd.

Som präst i Nylöse församling sedan 1979 kom jag i kontakt med tidigare missionären i Svenska Israelsmissionen i Wien, Bratislava och Göteborg, Olga Haenflein. Då väcktes åter min lust på att i judemissionens sammanhang gå från teori till praktik. Göteborgs Israelskrets startades 1990 i Nylöse församlingshem, och 1996 byttes namnet till Svenska Israelsmissionen vid ett möte i Vasa församlingshem. När jag gick i pension från kyrkoherdetjänsten i Göteborgs Vasa insåg jag att jag inte längre hade den fasta församlingsanknytning som missionssällskapet behövde. Så mycket gladare blev jag när Carl-Henrik Karlsson ville fortsätta att driva Israelsmissionen.

All välsignelse över missionens framtid.

Lars Edvardsson