DEL 1

The Jewish Gospels:

The Story of the Jewish Christ

Daniel Boyarin

The New Press 2012

Förord av Jack Miles

Boken kan köpas här.

Om författaren:

Daniel Boyarin, f. 1946 är en israelisk-amerikansk religionshistoriker, men också rabbin (den konservativa riktningen) som bl.a. har intresserat sig mycket för evangelierna i NT och hur de relaterar till judendom på Andra templets tid.

I denna bok skriver och dokumenterar Daniel Boyarin saker som gör många – både judar och kristna – oroliga. I våra dagar uppfattas situationen oftast som att antingen är man jude eller så är man kristen. Nya Testamentet uppfattas som ”kristet”, medan kosher-reglerna (matföreskrifterna från 3 Mosebok) uppfattas som ”judiska”. En lidande Messias uppfattas som något ”kristet”, medan en Messias som kunde kasta ut den romerska ockupationsmakten och som ska återupprätta Israel anses vara ”judisk”. Och judar kan inte tro på treenigheten, för det är ju något ”kristet”. Är det så?

Inte om vi ska tro Daniel Boyarin.

Tvillingarnas barnbarnsbarn som upptäckte gamla familjealbum

Daniel Boyarin börjar sin bok så här: Om det är en sak kristna vet om sin religion så är det att den inte är judendom. Om det är en sak judar vet om sin religion, så är det att den inte är kristendom. Om det är en sak bägge vet är att kristna tror på treenigheten och inkarnationen av Kristus (det grekiska ordet för Messias) något judar inte gör, och att judar äter kosher vilket kristna inte gör.

Men är det så enkelt?

I förordet till boken använder Jack Miles en bild som på ett bra sätt sammanfattar bokens huvudbudskap:

Kan vi se för oss två vuxna tvillingbröder Benjamin och Joshua? Benjamin är en känd atlet, medan Joshua är en känd musiker. I offentligheten är det så, och bara så. Precis som många uppfattar att ”antingen är man kristen eller så är man jude”.

Men Benjamin och Joshua bodde på samma rum i uppväxten. Letar man i deras gamla familjebilder, så finns det bilder av Joshua (alltså inge Benjamin) som spelade fotboll och det finns också foton av Benjamin (alltså inte Joshua) när han sjunger nationalsången vid en ceremoni på sin skola. Bägge tvillingarna är egentligen rätt så duktiga både som atleter och som musiker. Men i offentligheten och bland barnbarnen, är det ingen som vet om det.

Och så går åren. Benjamins barnbarnsbarn brukar säga: ”I vår släkt rör vi inte en gitarr. Det är Joshuas släkt som håller på dem sådant.” Och Joshuas barnbarnsbarn brukar å sin sida hävda: ”I vår släkt rör vi inte en fotboll, för det är Benjamins släkt som sysslar med sådant.”

Från början – på Andra templets tid – var alla judar. Några judar blev efterföljare av Jesus och några inte. Efter katastrofen år 70 – då Andra templet förstördes – överlevde två riktningar innanför den judiska gemenskapen: Den fariseiska/rabbinska och den jesus-troende riktningen.

Båda grupperna var judiska. Till en början kom både grupperna ihåg just det. Det tog flera hundra år att gå från det underliggande broderskapet med inre debatt, till att skapa två åtskilda etablerade identiteter/religioner.

Huvudbudskapet i Daniel Boyarins bok förklaras bäst med bilden av att Benjamins och Joshuas barnbarnsbarn tillsammans går och studerar de gamla familjealbumen och det visar sig att tvillingarna Benjamin och Joshua hade mycket mera gemensamt än både offentligheten och den efterkommande släkten hade insett.

Höll Jesus kosher-reglerna? Varför skulle det vara en icke-kristen (judisk) grej att hålla de judiska matreglerna?

Såg den judiske läraren (Rabbi) Jesus på sig själv som gudomlig? Varför skulle det vara en o-judisk (kristen) grej att tro på en inre struktur i Gud (Treenigheten)?

Och vad handlade egentligen diskussionerna mellan Jesus och fariséerna om? Var det ord-matcher mellan ”kristendom” och ”judendom”? Eller varför kunde aposteln Paulus ca 20 år efter att han blev missionär för Jesus, fortfarande presentera sig som en farisé (Apg 23:6)?

Att försöka minnas hur det en gång var

Då Jesus kom, så kom han i en form som många judar förväntade: En nr 2-figur i gudomen som inkarnerades som människa. Frågan var inte ”Kommer det en gudomlig Messias?”, men snarare ”Är snickaren från Nasaret den vi väntar på?”. Det är inte överraskande att några judar svarade med ”ja” och andra med ”nej”. I dag kallar vi den första gruppen kristna och den andra gruppen judar, men det var inte så på den tiden, inte alls.

Alla – både de som accepterade Jesus och de som inte gjorde det – var judiska (israeliter). Det var ingen judendom på den tiden och ingen kristendom.

På 200-talet eller tidigare blev ”kristendom” namnet på vad de kristna kallade sig själva, men judar hade inget namn för sin religion på sitt eget språk förrän långt in i modern tid, som 1700- eller 1800-talet. Fram till dess var ”judendom” bara något icke-judar använde om judar. Vi talar om ett komplex av ritualer, praxis, tro, värderingar, historia, politisk lojalitet som trohet mot Israels folk – och inte till en religion som skulle kallas ”judendom”. Judiskhet är en blandad kategori som inte passar in helt i vare sig etnicitet eller religion.

Från Jerusalem spred fariséerna nya ritualer och religiös praxis, medan judar i diasporan – som i Alexandria – hade med andra tankar om vad en from jude är.

Många judar trodde på förlösning genom en människa – en från Davids ätt som skulle nedkämpa Israels fiender. Andra menade att förlösningen skulle komma genom ”den andre i gudomen” som inte skulle vara mänsklig alls. Andra återigen menade att dessa två var den samme: Att Messias Davids son skulle vara den gudomliga förlösaren. Det var komplicerat.

Templet fungerade som en förenande kraft i den judiska gemenskapen (undantag: gemenskapen runt Dödahavsrullarna). Men efter år 70 då templet förstördes gjordes spelplanen om rejält: Skal vi fortsätta att offra? Sluta att offra? Reningsritualer – fortsätter vi? Hur tolkar vi Tora när vi inte har ett tempel längre?

Numera är nästan alla komfortabla med at Jesus är jude. Men Boyarin visar att vi måste gå ett steg vidare: också Kristus – den gudomliga Messias – är judisk.

Judar och kristna måste börja berätta annorlunda berättelser om varandra framöver, skriver Boyarin. Kristna kan inte längre hävda att judar kollektivt och med vilja avvisade Jesus som Gud (vilket har lett till mycket antisemitism). Många judar tog emot Jesus om Gud och de gjorde det pga att deras tro och förväntningar ledde dem dit. Andra menade det var svårt att tro på just den individen.

Judar kommer at behöva sluta att förtala kristna idéer om Gud som en samling av ”o-judiska” och kanske också ”hedniska” – men i vilket fall bisarra fantasier. Bara för att vi judar, skriver Boyarin, erkänner dessa idéer som djupt rotade i judisk tanke, gör inte att vi automatiskt accepterar dem, men de hjälper oss att erkänna att de inte är främmande.

Insatser i Romarriket för att etablera en nya sociologiska fakta

Moderna människor utgår ofta från att religion består av ett paket med trossatser och tydliga gränser: Judar passar inte in i det kristna och kristna inte in i det judiska.

På Jesu tid var alla som trodde att Jesus är Gud, judar. Fram till kyrkomötet i Nikea år 325 var många både kristna och judar – samtidigt. Efter mötet i Nikea behövde man i större och större grad välja: Man kunde inte tro på Jesus och gå i synagogan på sabbaten:

Kyrkofader Hieronymous (347-420) skrev brev till kyrkofader Augustinus:

I våra egna dagar finns det en sekt bland judarna i alla synagogorna i Öst som kallas minei-sekten, och som också fördöms av fariséerna. Anhängarna av denna sekt är kända som Nasaréerna; de tror på Kristus Guds Son, född av jungfru Maria och de säger att Han som led under Pontius Pilatus och stod upp igen är densamme som vi tror på. Men eftersom de önskar att vara både judar och kristna så är de varken det ena eller det andra.

Hieronymus och kejserlig makt definierade dessa judiska jesustroende som icke-kristna och icke-judar.

I synagogorna kom det till böner om Gud inte skulle låta ”minim” och ”notsrim” (grupper av jesustroende judar) ha något hopp.

Det faktum att både Hieronymus och rabbinerna behövde använda energi på att kämpa mot dessa ”minim” och ”nasareer”, visar att dessa grupper var stora nog att väcka bekymmer. De passade inte in i det framväxande sociologiska systemet.

Du kan läsa del 2 av recensionen här.