DEL 2

The Jewish Gospels:

The Story of the Jewish Christ

Daniel Boyarin

The New Press 2012

Förord av Jack Miles

Boken kan köpas här.

Du kan läsa DEL 1 av recensionen här.

Från Guds Son till Människosonen

Vem var Jesus? Vanliga svaret: Guds Son, som i treenigheten: Far, Son och Ande.

Men, påpekar Boyarin, i NT används inte Guds Son så mycket för att referera till Jesus.

Det är mera vanligt att använda ”Herren” (hos Paulus) och ”Människosonen” (evangelierna). Många kristna tänker att ”Guds Son” pekar på det gudomliga i Jesus, medan ”Människosonen” pekar på det mänskliga. Men det är nästan tvärt om.

Begreppet ”Guds Son” syftar på Israels kung, en jordisk kung (1 Sam 10,1; Ps 2:2.6-7), medan ”Människosonen” är en himmelsk figur som inte alls är mänsklig (Dan 7:13-14).

Boyarin påpekar att i starten av Markusevangeliet: ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son” (Mark 1:1), så syftar ”Guds son” på den mänskliga Messias. Men när det i Markusevangeliet senare står om ”Människosonen”, så syftar det på den gudomliga naturen.

Var kommer uttrycket ”Människosonen” i från? Boyarin skriver ganska utförligt om synen i Daniel 7. Där är det två gudomliga väsen: En som är ”den Gamle av dagar” och så en annan figur som liknar en människoson, och som får en hög tron och makt och herravälde på aldrig ska förgå. Bägge är gudomliga.

Många har tänkt att låg-kristologi (betoning av det mänskliga) är judisk, medan hög-kristologi (betoning av det gudomliga) har inflytande från grekisk tankegång. Men Boyarin påstår att det bara är möjligt att förstå evangelierna om både Jesus och judarna runt honom redan i förväg hade en hög-kristologi, där en messiaskandidat (Jesus från Nasaret) också samtidigt hävdade att vara en gudomlig man.

Skälet till att många judar började tro at Jesus var gudomlig var alltså att de redan i förväg – (på grund av Daniel 7:13-14 och på grund av Enoks bok) förväntade att Messias/Kristus skulle vara en guda-människa. Denna förväntan var en del av judisk tradition.

Den enda som verkligen är nytt i evangelierna är, enligt Boyarin, bara detta: Att förkunna att Människosonen redan är här, att han går mitt ibland oss. Alla ideer- föreställningar – om Kristus/Människosonen är gamla. Det nya är Jesus.

Boyarin utvecklar särskilt två ställen i Markusevangeliet där Jesus omtalar sig själv som ”Människosonen” för att visa att Jesus använde just den titeln om sig själv för att markera att han har samma typ auktoritet som den människoson som Daniel skriver om.

• Jesus säger till den lame mannen ”För att ni ska veta att Människosonen har myndighet på jorden…” (Mark 2:10)
• I diskussionen om sabbaten säger Jesus bl.a. ”Alltså är Människosonen Herre också över sabbaten”, och med det hävdar han sig själv ha myndighet att tolka sabbatsreglerna.

Jesus höll kosher-reglerna

Många påstår att Jesus bröt med ”sin tids judendom”: Att Jesus kämpade mot legalistisk och regelbundenhet och att han införde ”kärlek och tro” som något nytt. Den sortens påståenden är väldigt seglivade, skriver Boyarin.

Det mesta som Jesus-rörelsen tänkte och gjorde i det första århundradet och i början av det andra, kan tryggt förstås som uttryck för den tidens judendom. Det mesta av beläggen för judiskheten i den tidiga Jesus-rörelsen kommer från evangelierna själva.

Men så påpekar Boyarin att även de som menar att Jesus var jude och inte önskade att bryta så mycket med judiskheten, ofta ändå uppfattar Markusevangeliet som ”mindre judiskt”, och så anför man att Markus 7:1-23 framställer Jesus som en som tar avstånd från kosher-reglerna. Tillsammans med teorin om att Markus skrevs först och Matteus och Lukas därefter använde Markus som källa, så får man då ändå fram att Jesus bröt med Tora som grundläggande för den kristna rörelsen. Boyarin håller inte med.

Det var många kontroverser inom den judiska gemenskapen – ett exempel är från Markus 7 – om på vilket sätt man ska följa Tora, men aldrig om huruvida man skulle göra det. I Markus 7 är Jesus en stark försvarare av Tora – mot det han såg på som hot från fariséerna, nämligen deras tilläggsregler – ”de äldstes stadgar” (senare fick dessa namnet ”den muntliga Tora”). Fariséerna i Markus 7 kom från Jerusalem. Många traditionella judar från Galiléen – inte bara Jesus – uppfattade nog fariséernas reformer som radikala ändringar.

Markus 7:19 är översatt så här i Folkbibeln: ”Därmed förklarade han all mat ren”. Betyder inte det att Jesus avskaffar därmed avskaffar hela kosher-systemet? Boyarin frågar då: Ska vi läsa texten baklänges eller framlänges? Ska vi börja med hur ord i en gammal text uppfattas i dag och så låta det bestämma vad den antika texten betyder? Eller ska vi försöka klarlägga vad orden betydde då texten skrevs och låta den dåtida betydelsen få nyansera hur vi i våra dagar uppfattar orden i den antika texten?

Läs gärna också artikeln om bakåtskådande och framåtskådande hermeneutik

Boyarin går därefter in på att matreglerna i Moseböckerna består av två olika system: Det ena systemet är vilka djur som är tillåtna att ät och vilka som inte är det. Det andra systemet är vilka djur som är orena och rena. Exempel: Fårkött är tillåtet att äta enligt matlagarna i Moseböckerna. Men om fåret är självdött, så är det orent och får inte ätas – hur tillåtet det än är.

Situationen var dessutom att fariséerna hade infört en ny praxis som inte står i Moseböckerna alls, nämligen att tillåten mat var oren ända till man hade tvättat händerna enligt en viss ritual. Just det ritualet praktiseras fortfarande.

Bilden visar en kopp på et café i Jerusalem. Först förväntas man tvätta händerna av hygieniska skäl, därefter ska koppen användas för att skölja över händerna för att den maten som man planerar att äta på caféet ska vara ren. Och självklart serveras det inte bacon på ett sådant kosher-café.

Jesus protesterar mot att ett sådant människobud har införts utöver vad som faktiskt står i Moseböckerna. Jesus upphäver inte Moseböckernas regler, men tvärt om: Han försvarar bibeltexten mot ”muntliga tilläggstraditioner”. Jesus menar att fariséerna missförstår Tora.

Därefter tolkar Jesus det underliggande budskapet i Tora: Han ber åhörarna lägga märke till vad i Moseböckerna som gör att något blir orent (Mark 7:17-23). Allt som gör en människa oren kommer inifrån: Blödningar, säd, sekret osv. Maten som kommer utifrån och in i kroppen gör inte oren – enligt bibeltexten. På samma sätt är det med alla människans handlingar: Det som orenar oss moraliskt kommer inifrån som: ”sexuell omoral, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, orgier, avund, hädelse, högmod och dårskap. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.” (Mark 7:21-23)

Boyarins slutsats är att Markus var jude och hans Jesus höll kosher. Åtminstone i sin inställning till det som står i Tora, så tar Markusevangeliet inte ens ett pytte-litet steg i riktning av att uppfinna ”kristendom” som en ny religion eller som ett avståndstagande från ”judendom”.

Den lidande Messias

Det sista konceptet från Markusevangeliet som Boyarin analyserar är ”den lidande Messias”. Kors är en symbol på kristendom. Många tänker att det som skiljer kristendom och judendom er uppfattningen om huruvida Messias skulle lida och dö eller inte.

Den allmänna uppfattningen i akademiska kretsar – skriver Boyarin – är att teologin om den lidande Messias som den kristna kyrkan har fått, är något som man behövde skapa efter att händelsen med korsdöden har inträffat, så att man kunde ha någon sorts förklaring till hur man skulle få ihop att messias-titeln med att Jesus led och vanärades. Boyarin avvisar som historiker denna ”allmänna uppfattning” fullständigt.

Boyarin referarar till bibeltexter (Jesaja 53 och Daniel 7) och visar hur antika judiska källar (som Talmud) och den framstående rabbinen Moshe Alsheikh (1508–1593) som alla talar om en lidande Messias som försonar synd genom sin död. Många tänker att judar alltid har läst Jes 53 som att det handlar om ”Israels folk”. Men de flesta judar har läst Jes 53 messiansk om en individ nästan helt fram till modern tid, påpekar Boyarin.

Dessutom går Boyarin genom några av ställena i Markusevangeliet där Jesus berättar för lärjungarna om sitt kommande lidande och påvisar hur dessa avsnitt i texten i Markusevangeliet utgår från verser i den hebreiska Bibeln (GT) och använder den gängse judiska midrash-metoden för att applicera dem på det Jesus står inför.

Boyarin kommenterar att detta är både fascinerande och obehagligt för många. De detta blir mest existensiellt för, är de moderna messianska judarna, som har behov för att visa att deras tro på Jesus inte är o-judisk. Många kristna har svårt för att erkänna de messianska judarna som ”både en del av Kyrkan och en del av det judiska folket” och många judar har svårt att erkänna messianska judar som ”äkta judar”. Boyarin slår fast att de messianska judarna har ett starkt stöd i texterna om att en lidande Messias är djupt rotad i både tidiga och sena judiska texter.

Boyarin själv tror inte att Jesus är Messias, men som historiker drar han slutsatsen att: jodå Jesus var speciell, och det behövde han nog vara för att sådana berättelser som vi kan läsa i evangelierna skulle skrivas. Men det räcker inte att Jesus var speciell. Det måste ha funnits färdiga kategorier (gudomlig Människoson, lidande Messias) som händelserna lärjungarnas var med om, kunde tolkas in i. Kategorierna fanns redan innan Jesus föddes.

Recensentens bedömning

Det är inte nödvändigt att hålla med Daniel Boyarin på alla punkter, för att se att han argumenterar väldigt starkt för att om vi läser evangelierna ”baklänges” (dvs vi tar utgångspunkt i dagens sociologiska situation där en människa måste vara antingen jude eller kristen), så tar vi inte Markusevangeliet på allvar. Boyarin läser i stället evangelierna ”framlänges” (dvs han sätter evangelierna in i sin samtids kontext och tolkar dem utifrån detta), och han gör det på et övertygande och trovärdigt sätt.

Det skiner genom på flera ställen i boken att Boyarin förväntar sig kritik för sin bok. Det är dessvärre inte å oväntat att många reagerar på att han utmanar rådande sociologiska verklighet så pass starkt som han gör.

Men låt oss hoppas att många av Livskällans läsare följer med för att studera ”tvillingarna Benjamins och Joshuas familjealbum”. Tvillingarna Benjamin och Joshua har nämligen mycket mera gemensamt än både kyrka och synagoga har insett.