För inte så få är det en ögonöppnare när man ser att Nya Testamentet är en judisk
skrift, för den oinsatte är det inte sällan en nyhet. Evangelisten Lukas, särskilt i
Apostlagärningarnas inledning, är tydlig med att han vänder sig till läsare utanför det
närmaste judiska sammanhanget. Underförstått – de tre andra talar direkt i och till en judisk miljö. Det är just i Apg 10 – när Petrus undervisar om mat som hållits för oren – som han med evangeliet går längre än tidigare. Budskapet gäller alla men har tagits emot och förts vidare av judar. Paulus ser en viktig mening i det och något att begrunda, särskilt för församlingen i Rom (Rom 9-11). Vi som hednakristna kan pröva att vända på tanken och säga att ”Gamla” Testamentet är också en kristen skrift, även om inte alla inser eller erkänner det.

Vad jag lärt mig i mötet med mina Messianska vänner är att det hela kan
beskrivas som i tre steg: 1) att se parallellerna mellan ”GT” och ”NT”, därpå 2) se
Jesus från Nasaret som den smorde Messias för att till sist 3) se att Yeshua från
Nasaret är Messias – Herren! Det är en revolutionerande bekännelse för alla
inblandade och ger en tidlös ingång till hela Bibeln, både ”Gamla” och ”Nya”
Testamentet. Det gamla läsandet betyder ett läsande utan igenkännande och
bekännelse till Jesus – Guds Ord. Det nya läsandet är ett läsande av Lagen,
profeterna och skrifterna (GT) utifrån evangeliet och apostlarnas bekännelse och
undervisning! Nyckeln till insikten heter den Helige Ande. Den Helige Ande kan
använda en enda vers för att visa oss den nygamla insikten men inte sällan får och
behöver vi läsa och höra mer. Hemligheten ligger i att Anden ser allt och med sin röst
i den Smorde – genom Ordet – ger tro till liv och hopp!

Man kan verkligen fråga sig var jag ska börja min läsning? Vilket bibelord
börjar jag med för att överraska mig själv och mina nyfikna kanske judiska vänner?
Med Herrens eget svar till Emmausvandrarna (Luk 24:27) är nyckeln den lidande
Messias. Med den ingången vill jag här ta fram några ställen som ger relief åt
bekännelsen.

Paralleller mellan Moseböckerna, evangelierna och breven.
En utmaning som vi lätt glömmer är att Messias-namnet först kommer med
profeterna. Messiastiteln står inte skriven i Moseböckerna. ”Profeterna” betyder här
profetböckerna som inkluderar våra s.k. historiska böcker f.f.a. Josua t.o.m. Ester. En
grupp av egendomsfolket – samaritanerna – har alltid överordnat Torah såsom
Moseböckerna, framför eller utom det som är profetböckerna i våra Biblar. Men
evangelisten Johannes är angelägen att snabbt visa att Messias gemenskap gäller
även dem när han låter mötet med den samaritanska kvinnan komma så snart och ta
så mycket plats.

Men den lidande Messias syns redan i 1 Mosebok! Det är inte svårt att
se men svårare att förhålla sig till – det som tycks vara en faders beredskap att offra
sin son: Abraham bereder sig att offra sin egen son Isak som brännoffer (1 Mos 22).
Vi våndas med och över Abraham som inte tycks tänka efter. Man ser parallellen
även om man inte har begreppen.

Josefsberättelsen har ännu fler paralleller och är med sina många
insiktsfulla och själavårdsmässiga vändningar lättare att ta till sig. Josef blir trots allt
inte dödad även om det är brödernas lögn till fader Jakob.

Paulus själv undervisar senare i breven hur klippan – Kristus – följde folket och gav dem näring.

Profeternas smorde Messias.
Profetboken framför andra är Jesaja. Det är det tydligaste evangeliet i vårt ”Gamla”
Testamente, kyrkofäder talade om det femte evangeliet. Det är också Jesaja som
diakonen Filippus lägger ut innan han får döpa den etiopiske hovmannen. Hos Jesaja
finns dessutom julevangeliet, både inledningsvis och mitt i: Immanuelstecknet, Gud
med oss. Det är profetior om Jesus från Nasaret, Guds Son. Läser man hela
Jesajaboken som en helhet blir det en omskakande upplevelse. Redan i första
kapitlet kommer domen över alla Sodom och Gomorra folk men också löftena, att de
blodröda synderna kan bli vita som snö. De följande domarna över folken är totala,
inklusive Jerusalem. Hos Jesaja räddas Jerusalem som genom ett under mitt i boken
(kung Hiskias tid) varpå följer undervisningen om Herrens lidande tjänare. I
Jesajabokens slut lyser löftena omkring Herrens berg där Herrens omsorg liknas vid
en mors omsorg. Parallellen med Jesu mor Maria mor blir tydlig.

Annars är det – bland profeterna – kung David i Samuels- och Kungaböckerna som är den stora förebilden liksom relationen till sonen, Salomo. Det
är sonen som ska fullborda allt! Men det är också tydligt att tanken om ett nytt jordiskt
Davidsrike är för lite. Det första Davidsriket fördes bort i fångenskap så som också
var förutsagt.

Herren i och genom Skrifterna.
Det är läsandet och bedjandet av Psaltaren som på det tydligaste sättet knyter
samman och visar på den kommande Messias. Den kan vara lika lite använd bland
sekulära judar som bland hednakristna, sekulära eller t.o.m. religiösa (d.v.s. vi
själva).

Psaltarens betydelse förstärks tydligt av att det är Jesu egen bönbok och att han
brukar den t.o.m. på korset. Psaltaren 22 utvecklar förståelsen av den lidande
Messias-tjänaren, vilket man också kan säga bl.a. om Psaltaren 88. Men när vi också
använder Sionpsalmerna känner vi igen segerropet och hoppet om det kommande
riket.

En bok som är mer än en ”bara” en profetbok är Daniels bok. Det är en
av de bibelböcker som tydligt visar att den som har världens alla riken i sin hand
också är den Människoson som lidit intill döden i brinnande ugn och som varit med
och överlevt hungriga lejon.

Den bok som slutligen knyter samman alla dessa perspektiv tydligast är
Krönikeböckerna. Jag hittade precis en bibelutgåva utgiven 2012, av Israels och det
ryska bibelsällskapet, där de stod sist! Så enligt vittnen samtida med NT. I de
hebreiska manuskripten placeras de först i Skrifterna, före Psaltaren. I våra biblar
finner vi dem efter Kungaböckerna, sist i flera hebreiska biblar.

Krönikeböckerna börjar med Adam och alla folk och stammar som
tillsammans förbereder och bygger upp templet, på nytt, med den persiske härskaren
Kores särskilda kallelse för ögonen. Han som sände hem judarna att bygga upp sitt
tempel efter fångenskapen! Men templet i all ära, den avgörande frågan i
Krönikeböckerna gäller frågan om Herrens vilja och att den får vara hjärtats första
fråga, varje dag. Saul är den stora motbilden som ville rådfråga den avlidne Samuel.

Yeshua skulle inte bevisa något genom att bryta ned templet – det står vi
själva för när vi syndar – utan genom att göra allas kroppar till levande stenar i det
nya templet: genom och i hans uppståndna kropp! Det blev slutligen bekräftat efter
himmelsfärden när den Helige Ande tänder det nya brännoffret på apostlarnas
huvuden. Herren hade bekräftat både tabernakel- och tempelbygget med offereld.
De/vi är det nya byggmaterialet i Herrens tjänst. I den elden uppenbaras Herrens
Namn.

Låt oss pånytt fördjupa oss i Skrifterna och Andens gemenskap till att
finna och se nya öppningar för vår Bibelläsning, för vår egen skull och för dem som vi
har fått på vår lott att be för. Att öva oss se de parallella mönstren mellan
evangelierna och Moseböckerna, att i profetböckerna se profetiorna om Jesus och
att i Skrifterna, inte minst i Psaltaren, att se och bekänna Herrens namn, sann Gud
och sann Människa.

Den nya tjänsten är en tjänst i och med den till lidande och uppståndelse
och seger i all evighet krönte Messias, Jesus från Nasaret. I den Helige Ande, hans
Namn och Närvaro. Amen.

Jonas Nilsson