Första delen av denna artikeln kan du läsa här.

I förra avsnittet gick vi igenom orden amen, och ordet för tro ‘emunah, och såg att ‘emunah oftast bäst översätts med trofasthet. När vi nedan använder ordet tro är det i innebörden trofasthet.

Vi skall nu närmare studera hur ordet för tro (‘emunah på hebreiska) används på grekiska (pistis i nya testamentet). Vi kommer se att det hänger starkt samman med begreppet lydnad. Det är på sätt och vis lätt att förstå att tro om man tänker det som just trofasthet är starkt förknippat med lydnad. Att var trofast mot någon innebär ju att man gör som denne vill, i detta fall är trofasthet mot Gud också att lyda Honom, och trofasthet mot förbundet är att följa det som det innebär att vara med i förbundet.

Idag fokuserar vi ofta på om människor är troende eller inte, om vi tror eller hur mycket vi tror (då inte med betydelsen trofasthet). Så var det inte riktigt i den judiska miljön på Jesu tid. Där handlade det mer om hur man levde, vem man följde, vems tolkningar av lagen man ville leva efter. Att tro att Gud finns, var inget som israeliterna och senare judarna tänkte på. De tog för givet att Gud finns, de ‘visste’ att Gud finns, och frågan var i stället om man skulle vara Gud underdånig, och följa och lyda honom, d.v.s. vara trofast mot Honom och hans förbund.

Om vi börjar med Romarbrevet vers 1:5 så säger Paulus där att han är sänd för att bland alla hednafolk föra människor till “trons lydnad”. Ett snarlikt begrepp står det om i Apg. 6:7 där det står att ett stort antal präster “blev lydiga mot tron”.

Senare i Romarbrevet likställer Paulus ofta begreppen tro och lydnad. Han vill på något sätt säga att tro (trofasthet mot Gud) innebär lydnad (mot Honom). Man kan inte skilja på sann lydnad mot Gud och tron, och sann tro/trofasthet innebär lydnad. På flera ställen kombinerar han begreppen tro och lydnad: ”för att alla folk skall föras till trons lydnad” (Rom. 16:26). (Man kan fundera på översättningen: skall det översättas ‘tro som lydnad’, ‘lydnad genom tron’. Begreppet ovan att prästerna blev lydiga mot tron kan kanske till och med översättas utifrån det hebreiska begreppet ’emunah till “lydiga mot sanningen”, d.v.s. Guds sanning, eftersom som vi såg i förra artikeln, ’emunah I Gamla testamentet ofta översattes till grekiska sanning i Septuaginta, den grekiska översättningen av gamla testamentet (c:a 250 år f. Kr).

Vidare: ”Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus gjort genom mig för att hedningarna skall föras till lydnad…” (Rom. 15:18), här hade vi kanske förväntat oss att han skulle talat om att hedningarna skulle föras till tro! Jämför vi Rom. 1:8 ”man i hela världen förkunnar er tro” med Rom. 16:19 ”Er lydnad har dock blivit känd överallt”, så har Paulus likställt tro med lydnad! I Rom. 11:23 talar Paulus om relationen mellan det judiska folkets förhållande till roten och skriver: “även de andra kommer bli inympade om de inte blir kvar I sin otro”, men sedan I vers 30 säger han: “ni var tidigare olydiga mot Gud” och vers 31 “så har nu också de varit olydiga” och jämställer ’otro’ med ’olydnad’.

På många ställen sätter Paulus fram lydnaden mot Gud, lydnad mot sanningen (kom ihåg att ‘emunah (tro/trofasthet) även kan översättas med sanning) när vi kunde förväntat oss att han skulle tala om tro. Här några citat: ”Vi tar alla slags tankefunder till fånga och lägger dem under lydnad mot Kristus” (1 Kor. 10:5). ”Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda att helgas genom Anden, så att ni lyder och blir bestänkta med Jesus Kristi blod.” (1 Petr. 1:2). “Ni har renat er själar genom att lyda sanningen…” (1 Petr. 1:22). ”Ni började bra. Vem har nu hindrat er, så att ni inte längre lyder sanningen” (Gal. 5:7). Petrus kallar sina trosbröder för ”lydnadens barn” (1 Petr. 1:14).

I 2 Tess. 1:8 talar Paulus om lydnad i stället för tro: ”Herren Jesus kommer i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium”. Här hade man kunnat tänka sig att det skulle stå ”dem som inte tror på vår Herre Jesu evangelium”.

På hebreiska används ett ord shama, ordagrant höra, men som även betyder lyda (hörsamma). När Johannes skriver ”de döda skall höra Guds röst, och de som hör den skall få liv” (Joh. 5:25) så är innebörden att den som hör Guds röst och lyder den! Johannes skriver också: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder sonen skall inte se livet.” (Joh. 3:36) Här ser vi att tro ställs mot olydnad.

Paulus ställer till och med Kristus som exempel som vi skall följa: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad men inte räknade jämlikheten med Guds såsom ett byte, utan utblottade sig själv, I det han antog tjänare-skepnad (slav) — och ödmjukade sig och blev lydig intill döden” (Fil. 2:5–8).

Fler ställen som kopplar lydnad till det vi brukar tänka kräver tro:

I Hebr. 5:9 står det om Jesus att ”fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning.” Och när Abrahams tro/trofasthet beskrivs så betonas det att den bestod av lydnad: ”I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv…” Hebr. 11:8).

Det är tydligt att Paulus här ser som sin uppgift att kalla människor till att underkasta sig Jesus/Guds herravälde, och leva i lydnad mot Honom; att omvända sig och sedan leva helt och fullt i överlåtelse mot Honom.

Den judiska bakgrunden till tro/trofasthet som lydnad

Finns det en judisk bakgrund till att se tro/trofasthet som lydnad (eller lydnad som tro/trofasthet)? Ja, sannerligen!

Vi kan först notera att Paulus i inledningen till Romarbrevet kallar sig Kristi Jesu slav. I våra svenska biblar står det ‘tjänare’, men grekiskans doulos betyder slav. Det kallar han sig också I Titus 1:1 Från Paulus, Guds slav… och på många ställen i sina brev. I den nya bibelöversättningen från Bibelsällskapet har jag förstått att det nu kommer stå just slav!

Det är en judisk tanke, att vi som vill vara trofasta mot Gud och hans förbund är som slavar under världens suveräne Konung, och att vi skall lyda honom i allt, I gudsfruktan och i odelad kärlek. Bakgrunden är att en trogen jude varje morgon och kväll läste (halvhögt för sig själv) Shema’, det som kallas den judiska trosbekännelsen. Det är inte en lärobekännelse, utan en bekännelse eller bekräftelse av att man står i en särskild relation till Gud. Man bekräftar relationen. Och relationen är just att man är slav under världens skapare och härskare, och vill underkasta sig Hans herravälde, och vill vara honom trofast och lyda Honom i allt, och vara trofast mot Hans förbund.

Shema’: Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en. Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärtaoch av hela din själ och av all din kraft. (5 Mos. 6:4–5)

Rabbinerna kallade detta att ta på sig Himmelrikets ok, d.v.s. Guds ok! Handlingen att säga detta halvhögt innebar just att man underkastade sig JHVH som Gud, man erkänner Hans suveränitet, att Han är den enda Guden, och utom Honom finns ingen annan Gud. Man ställer sig som slav under Guds härskarvälde. Man går in i en lydnadsrelation till Gud, erkänner att man är Guds slav och därpå följer att man skall hålla alla hans bud. Hur buden skall efterlevas har i judendomen tolkats i så kallade Halachot, det vill säga steg på vägen. Notera också att Shema’ är imperativ av shama’, att höra (hörsamma) d.v.s. lyda. Shema’ betonar en hel och odelad kärlek till Gud. Att läsa den bekräftar att man helhjärtat överlåter sig till relationen att var Guds slav. Man ger Gud äganderätten till sitt liv.

Vi kan se referenser till detta hos den första församlingen i Apg. 4:32: ”Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.” Hjärtat räknades som sätet för känslor och kärlek. Själen representerar hela livet, villigheten att leva som Gud vill om än det kostar livet, och egendomen representerar hela ens förmåga (förmögenhet, kraft). Dessa tre begrepp är just de som finns med i Shema´(hjärta, själ, kraft (‘me’od’ betyder mammon, egendom, kraft).

Jämför också detta med 5 Mos. 10:12-13: ”Och nu Israel, vad begär HERREN, din Gud, av dig annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du vandrar på alla hans vägar, att du älskar honom och att du tjänar (samma verb som slav) HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ, så att du håller HERRENS bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig för att det skall gå dig väl.”

Att läsa Shema’ var att bekräfta förbundet, att acceptera det för sig själv. Guds folk står genom förbundet i en relation med JHVH, som deras Gud, och ett led i denna relation är att lyda honom, leva som han vill och som han tänkt att vi skall leva.

Jesus själv poängterar hur viktig denna bekännelse/bekräftelse är, vi ser det I Matt. 22:34-40: ”en lagklok, ville snärja honom och frågade: ’Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?’ Då svarade han honom: ’Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ (Markus lägger till ’av hela din kraft’) Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Lägg också märke till att Jesus själv på ett ställe använder uttrycket ”mitt ok” vilket är en tydlig hänvisning till det inom judendomen kända begreppet ”Himmelrikets ok”. Och eftersom nya testamentet identifierar Jesus med JHVH, kan vi förstå att Paulus och de första kristna såg sig som slavar under Jesu herravälde och såg Jesus om världens suveräne Konung och att de vilja underkasta sig Honom och hängivet överlåta sig till att älska och lyda Honom.

Per Olof Hermansson